Min Blogg

"Om frihet betyder någonting alls,
betyder det rätten att säga till människor vad de inte vill höra."
George Orwell

Min nya bostad börjar likna något nu, men här är kallt som i ett kylskåp. Hyresvärden har inte satt på värmen än, så man får väl härda ut med hjälp av extra oljeelement, dubbla täcken, yllekoftor och dito strumpor. Det känns nästan som om man är i Italien på vårkanten eller i England. Imma på fönsterrutorna på morgonen, snuvig näsa och rosslig i halsen. Min förkylning håller greppet om mig med benägen hjälp av kylan.

Från början hade jag tänkt investera i ett gäng 'konstgjorda' krukväxter, eftersom det lockade ekonomiskt. Visserligen en dyr investering initialt, men så mycket pengar jag skulle kunna tjäna under årens lopp. Dom håller ju i evigheter. Bara att duscha igenom då och då. Jag har definitivt inga gröna fingrar, så blommor brukar vara ett dyrt kapitel. Bra tänkt, men annorlunda handlat. Nu är bostaden full med äkta gröna växter av alla de slag och jag bara njuter. Inget går upp mot naturens egna produkter.

Hade tänkt sälja min hundrastgård, men har ändrat mig. Ska sätta upp den i trädgården, som tillhör huset. Hyresvärden har godkänt mitt projekt och min enda granne har inga invändningar han heller. Kanonbra! Ibland har man lite tur, till och med. Kan ju vara bra om jag får valpar till vintern. Man måste tänka positivt även om man har fullt med farhågor i bakhuvudet.

Undrar lite över Hundsport Special. Den är ju gratis för uppfödare nuförtiden. Kruxet är att jag inte fött upp en valpkull på fem år, så nu får jag väl betala min själv även i fortsättningen. Har varit prenumerant sedan begynnelsen och är fortfarande aktiv som uppfödare.

Det där med att vara aktiv uppfödare kan man fundera över. Man är ju faktiskt aktiv när man söker efter nytt avelsmaterial. Men, det är ju klart, SKK tjänar förstås inga pengar på inaktiva uppfödare. Å andra sidan finns det en del överaktiva uppfödare, så det kanske jämnar ut sig i det långa loppet.

Nu har Mr Noname fått ett namn. Det blev Theo (efter ingen alls), kort och koncist, som första namn. Övriga två är Sven (efter morfar) och Leonardo (efter Da Vinci, kanske?).

Benjamin, som ju är första barnbarnet, heter Francesco (efter farfar), som jag redan berättat.

Nu har jag snart varit sjuk i en hel vecka. Det började med en förkylning och fortsatte med halsont. För närvarande är jag magsjuk. Undrar vad som kommer härnäst? Kanske är det någon slags influensa, kanske svininfluensan till och med för jag har inte vaccinerat mig. Inte vet jag hur svininfluensan yttrar sig? Undrar om den har yttrandefrihet?!

Back in business efter ett lååångt uppehåll på grund av flytt och lite annat ...

Lördagen den 28 augusti 2010 föddes mitt tredje barnbarn - en pojke på 4 600 gram och 56 cm lång. Som synes en bjässe. Namn ännu ej bestämt. Måste passa till efternamnet (Pasquariello) också, så det är inte så lätt. Morfar heter Sven, men det får nog bli ett andra namn. Mitt första barnbarn Benjamin heter Francesco som andra namn efter farfar. I Italien är det kutym att man namnger barnen efter sina egna föräldrar.

Min son heter Luciano och han är första barnbarnet till mina svärföräldrar. Därför var det givet att han skulle heta Luciano efter farfar. När andra barnbarnet föddes, fick han också heta Luciano eftersom hans far Donato var äldsta sonen i familjen. Helt plötsligt fanns det tre Luciano, vilket naturligtvis skapade förvirring, minst sagt. Till slut blev det så invecklat att farfar Luciano fick kallas 'Luciano Grande' och min son 'Luciano Svedese' samt kusinen i Rom 'Luciano Romano'.

Den 8 augusti gick flyttlasset från Höllviken till Trelleborg. Att flytta är som ett slags trauma. Någon har sagt att näst efter begravning kommer flytt när det gäller upprivande händelser i en människas liv. Det kan jag verkligen hålla med om. Själv har jag flyttat ett 20-tal gånger under mitt vuxna liv. Inte konstigt att man känner sig sliten!

Så här långt trivs jag bra i min nya bostad. Det tar sin tid innan allt är på plats. Speciellt gardiner är ett kapitel för sig själv. Gardiner är kanske passé, men inte för mig. Det känns så 'kallt' utan. Tyvärr passar nästan aldrig de gamla gardinerna. Fönstren här är mycket större och takhöjden likaså. Sedan är det gardinstängerna. Ska det vara de gamla hederliga skenorna eller någon av de nyare varianterna?

Tavlor och upphängning av desamma är en annan kär (skånska) detalj när man kommer till en ny bostad. Här är det stenväggar som gäller, vilket innebär borrning och pluggning. Det är inte precis min grej om jag ska vara ärlig, så där kommer den nyblivna pappan in i bilden när tiden tillåter.

Har skaffat Boxer till TV:n och det funkar över förväntan på min gamla tjock-TV. Så länge den håller tänker jag vänta med att skaffa en platt dylik. Min spis saknar fortfarande lucka eftersom handtaget gick sönder när den skulle installeras. Förrådet är inte heller färdigställt, men som tur är har jag en hel trappa till mitt förfogande.

För närvarande är jag så förkyld att jag stundtals knappt kan se bildskärmen framför mig. Återkommer när jag mår lite bättre ...

Yttrandet till Disciplinnämnden är nu inskickat. Snart får vi förhoppningsvis veta om det fria ordet fortfarande får vara fritt inom Svenska Kennelklubbens organisation.

I en debattartikel på hemsidan för Rasklubben för Dansk/Svensk Gårdshund skriver Hans Rosenberg under rubriken "Jag dömer din hund för dagen, du dömer mig för resten av livet!" i juni 2010:

"Vid varje utställning får alla hundar en ny chans. Som domare får man oftast bara en! Jag dömer din hund oavsett tidigare meriter. Du dömer mig på gamla meriter eller vad du tror dig veta om mig. Det kan vara lösa rykten, vilken person du tror jag är, vilka hundar jag ägt eller har i min ägo. I bästa fall bedöms jag efter hur jag senast dömde din ras. Är din bedömning av mig därmed i sanning överensstämmande."

Kom osökt att tänka på "Konsten att svälja sin läsare: En analys av August Strindbergs roman En dåres försvarstal". Länken finner du här (sista stycket under Filinformation)

För, handen på hjärtat, om en domare gör ett bra jobb känns denna debattartikel överflödig.

Nej, 'verklighetens folk' kan inte veta om en domares bedömning är 'i sanning överensstämmande' förrän efter utställningen. Sanningen är dock ett motsägelsefullt begrepp. Sanningen är dessutom illa hörd.

Med hänvisning till mitt blogginlägg 2010-06-05 vill jag gärna referera till följande text i den aktuella bloggerskans egen blogg. Vissa delar känns onekligen synnerligen bekanta. Därför tar jag mig friheten
att agera sammaledes:

Från badbordspumpen
- den 3 juni 2010

"I takt med ökande Internet- kommunikation har skett en olycklig förskjutning från tillfredsställande av subjektiva missnöjesyttringar på tu man hand över telefon till spridande av dokumenterade meningsyttringar av förtalande och klimatförstörande karaktär via nya media.

Alltså: har en enskild person rätt att på blogg/hemsida vräka ur sig vad som helst om namngivna, människor som inte kan försvara sig?

En missnöjd utställare, av de numera allt vanligare typen "kan allt vet inget" har riktat in sig speciellt på icke-specialistdomare. Senast är heder och ära tagen av ett par av våra mest erfarna och respekterade domare. I flera blogginlägg ifrågasätts namngivna domares kompetens och hur de blivit godkända på rasen. Det kan man tydligen göra riskfritt nuförtiden, eller...?

Kan meddela att här sket bloggerskan i badbordspumpen! Ursäkta detta folkliga uttryck från Roslagen, men det beskriver sååå väl vad det är fråga om...

I en anmälan till SKKs disciplinnämnd föreslår en av de uthängda domarna att DN prövar om yttrandefrihet utan ansvar råder i den svenska hundvärlden och inför SKK. Det är angeläget att förhållandet prövas inom den svenska kennelorganisationen innan civilrättsliga prövningar initieras.

Utmärkt om detta grasserade ofog blev ordentligt genomlyst, det är på tiden! Så vitt Yours Truly är bekant vore det första gången inom SKK."

Döm om min förvåning när jag i denna bloggerskas egen blogg www.ulvus.bloggplatsen.se läser om det ena personangreppet efter det andra med namn och allt.

Tar mig också friheten att hänvisa till nedanstående uttalande av Göran Bodegård på samma blogg:

Samma pudel
- den 12 juli 2010

"Angående den vita toypudelnn Smash Jp Talk About, som vann WDS i Danmark-- Samma hund gavs BIS av vår svenske internationelle domare Göran Bodegård vid den stora Asian Int FCI i Tokyo 2008 ( bild av detta i Hundsport) - och har hållit finalformen sedan dess.. Det är inte så illa om hundfolk påminns om att inte allt är dagssländor...säger Göran Bodegård och reflekterar sålunda:

"Sedan kan man alltid undra litet om det enorma gångverket som denna vidunderliga toypudel har (och som förför alla) är standard-enligt-- det framgår nämligen att: Rörelserna skall vara fjädrande och lätta hos en pudel- nu har vi ju utvecklat stortävlingsporten i BIG- o BIS-ringar så att en mera lokomotivbetonad stil är det som vinner - oavsett om det är schäfrar, sealyham terriers eller toypudlar eller saluki eller faraohundar...... (utveckling eller - avveckling??) -Detta reflekterar en gammal domare som förvisso låter sig förföras av det moderna gångverket...

- Men heller denna förskingring som gör att alla hundar avkrävas effektiva sunda rörelser (med förlust av rastypiska rörelser en del fall?) än bibehållande av färdtjänsbehövande mastiffer och st bernardhundar o s v...

Göran Bodegård"

Alla mina farhågor besannas och mer därtill. Undrar hur utställare/uppfödare av de två sistnämnda raserna ställer sig till detta påstående? I sanning en, för en utställningsdomare, önskvärd objektiv och stimulerande inställning! Likaså kan man spekulera över om labradorerna ingår i begreppet o s v?

Mitt yttrande, inklusive alla bilagor, till SKK/DN närmar sig snart tjockleken av en bibel. Till f d överläkare Göran Bodegård vill jag bara säga 'Man bör inte kasta sten när man sitter i glashus', såframt det inte är av skottsäkert glas. Det är ytterst tveksamt om ett sådant står att finna. Jag vet i alla fall vad jag skulle ha gjort om jag vore i hans kläder, Gud förbjude ...!

Vill samtidigt tacka alla som stöttar mig i detta ärende, både med material och personligt engagemang.

Nu, när jag tillfälligt är ensam på täppan (mamma är hos min syster), känner jag hur energin strömmar till och fyller hela mitt inre. Tankarna virvlar omkring och sinnena skärps. Kommer osökt att tänka på slutklämmen i anmälan till DN som lyder "Hennes påståenden som i allt är osakliga innebär direkt förtal av mig och är potentiellt skadliga för såväl mig som den aktuella utställningsverksamheten ..."

Hela utställningsverksamheten är i gungning av olika anledningar, dels ekonomiska och dels etiska. Utställningarna är hundklubbarnas kassako nummer ett. Domarna väljs ofta utifrån den ekonomiska aspekten, d v s ju fler raser en domare är auktoriserad på, desto bättre 'användningsområde'.

När det gäller den etiska delen av utställningsverksamheten kan man undra hur länge vanliga dödliga utställare kommer att stå ut med att agera statister till den självutnämnda eliten?

Så här beskriver SKK bland annat sin verksamhet på hemsidan: "Genom införande av stambok, hundutställningar och tävlingar ville man bevara och renodla rasernas specifika egenskaper. Den uppgiften är ännu idag ryggraden i vår verksamhet."

För att kunna 'bevara och renodla rasernas specifika egenskaper' krävs domare som är rasspecialister. Det bör inte anses som rimligt att vara 'rasspecialist' på nästan 400 raser, vilket en allrounddomare i det närmaste är auktoriserad på.

Visst, det är kanske omöjligt att uppfylla detta önskemål till fullo, men det minsta man kan begära som utställare/uppfödare är att domaren är mycket väl förtrogen med den ras/de raser han/hon dömer. Detta är naturligtvis en definitionsfråga, men om man exempelvis har vinthundar som 'sin' ras, kanske steget är alltför långt till labradorer, såframt man inte har stor personlig erfarenhet som t ex uppfödare/ägare även av sistnämnda ras.

Jaha, nu har jag stuckit ut hakan igen och skrivit vad väldigt många andra uppfödare också tycker och tänker, enligt uppgift. Kanske blir jag anmäld av självaste SKK denna gång?! Äsch, inte blir jag väl det för inom Svenska Kennelklubben är man noga med att ha 'högt i tak' och det känns verkligen tryggt och lovvärt.

Ja, nu var det ett tag sedan jag bloggade. Värmen tar nästan knäcken på en, men innan man vet ordet av är hösten här, så man ska inte klaga fastän jag personligen föredrar denna årstid. En härlig brittsommardag under tidig höst är bara helt oslagbar.

Tyvärr har flytten blivit något senarelagd. Det är svårt att få tag på hantverkare under semestertid, så renoveringen har blivit försenad. Huvudsaken är ju faktiskt att lägenheten blir färdigställd även om det innebär förhållandevis försumbara praktiska problem.

Men, nu får jag rikligt med tid över att lägga ner på mitt förestående yttrande till SKK/DN. Jag vet knappt var jag ska börja eftersom internet är överhopat av material om och kring yttrandefriheten. Mycken informell information om domaren ifråga, från flera olika och av varandra oberoende källor, har kommit till min kännedom. Dock är mina händer bundna härvidlag, men jag känner mig oerhört styrkt i min uppfattning om vad som förevarit och ångrar på intet sätt mitt agerande. Uppenbarligen har många känt sig kallade och det känns ytterst stimulerande, då yttrandefriheten är en av de absolut viktigaste ingredienserna i ett demokratiskt samhälle.

"Tillfredsställande av subjektiva missnöjesyttringar på tu man hand över telefon" verkar fortfarande vara gångbart, liksom informella samtal i grupp.

Bor man i Höllviken och är hästintresserad, måste man helt enkelt besöka Falsterbo Horse Show, åtminstone en av dagarna. Jag valde finaldagen med hopptävlingen Falsterbo Grand Prix som huvudnummer. I stekande sol cyklade jag, på gamla banvallen, den dryga milen från Höllviken till Falsterbo. Man kör då parallellt med motorvägen i princip hela sträckan, fast på en utomordentlig cykelstig inne i grönskan och delvis skuggan. Att köra bil var inte att tänka på eftersom köerna brukar vara milslånga, speciellt när man kör därifrån. När jag bodde i Malmö, fanns inget alternativ. Tänk er att köra i snigelfart i ca tre mil?! Är det dessutom över 30 grader varmt och vindstilla, ja, då kan man må bättre.

Det blev dubbelt i topp för Sverige i prestigefyllda Falsterbo Grand Prix med Rolf-Göran Bengtsson på Casall La Silla som etta och Malin Baryard-Johnsson på Tornesch 1042 som tvåa. Båda dessa ryttare är storfavoriter här i Sverige, så applåderna dånade till klatschig musik när ärevarvet reds. En kul grej är att varje felfri runda en ryttare gör, ackompanjeras av till ekipaget och dess hemland passande popmusik under tiden ryttaren rider ut ur arenan.

Efter att ha vandrat omkring i det stora mässområdet i nästan tre timmar tillika, återstod hemfärden. Min vita pikétröja var full av insekter när jag kom hem, röd som en indian i huvudet och på armarna. Mina ben var och förblev vita, som alltid. Apropå vita ben, när vi bodde i en vitkalkad Skånelänga i Tygelsjö för ett antal år sedan, undslapp sig en humoristisk besökare "damen utan underben" när jag stod i shorts framför huset i sommarvärmen.

Bilder från Falsterbo Horse Show finns här - Eftersom jag varken var VIP-person eller Press, var det ganska svårt att komma tillräckligt nära för att få skarpa och bra bilder ur rätt vinkel därtill.

Göran Hägglund inledde sitt tal i Almedalen i dag med att tala om situationen i Kuba. Det är ingen tillfällighet. Kristdemokraterna har i många år engagerat sig i den politiska utvecklingen i landet och har ett stort nätverk där.

"Låt oss aldrig släppa taget om drömmen om det kubanska folkets – och allas – rätt till yttrandefrihet. Till demokrati och mänskliga rättigheter. Utan att den drömmen blir sann kan aldrig verklig förändring äga rum på Kuba."

Kom naturligtvis osökt att tänka på föreliggande anmälan mot mig hos SKK/DN. Kan man drömma om yttrandefrihet på Kuba, borde det rimligtvis även finnas ett ljus i tunneln för undertecknad?!

Någon lär på utställning nyligen ha överhört en välkänd labradoruppfödare, som har för vana att barfota visa sina hundar på utställning, gratulera f d överläkare Göran Bodegård för visat mod i det att han till SKK/DN anmält undertecknad för förtal.

I år firade jag Midsommar på Applejack's i celebert sällskap med Årets Skåning 2010, Olle Jönsson (Lasse Stefanz). Precis som han säger i intervjuer, så är han 'som folk är mest' - vilket nedanstående foton får illustrera.

Det finns fler bilder från denna afton, men jag vet inte om jag vågar publicera dem alla. Får hoppas att Olle inte stämmer mig?!

Min och Ninas älskade Dreamer/Manne finns inte mer. Han mötte en tragisk död knappt 3,5 år gammal. Omständigheterna är oklara, eftersom han troligtvis förolyckades och hittades nästan två veckor senare. Just nu finner jag inga ord för vad jag känner. Måste samla mina tankar för att försöka förstå varför livet är så grymt och oförutsägbart stundtals.

Som om inte ovanstående vore nog, har jag i dag fått ett rekommenderat brev, med mottagningsbevis tillika, från SKK/DN innehållande överläkare Göran Bodegårds anmälan, fast i ny upplaga, daterad 2010-06-09. I ingressen står följande: "Skrivelsen nedan ersätter den ursprungliga anmälan av den 31 maj 2010; detta efter den SKK/DN påpekat behov av komplettering." (OBS! Exakt återgivet!) Av någon anledning har överläkare Bodegård inte tillställt mig denna nya version. Konstigt, med tanke på hans tidigare så flitiga korrespondens.

Då mina tankar finns hos Dreamer och Nina, återkommer jag med mitt svar till SKK/DN när jag känner mig redo att ta itu med detta delikata ärende. Mitt yttrande över anmälan ska vara DN tillhanda senast 2010-08-06.

Dock vill jag poängtera att varken överhögheten inom SKK, eller någon annan för den delen, kommer att kunna belägga mig med munkavle så länge demokrati råder i vårt land. Det ständigt återkommandet ordet förtal i anmälan anser jag för övrigt inte tillämpligt i föreliggande sammanhang. Den som sig i leken ger, får leken tåla. Med andra ord, tål man inte kritik, ska man inte agera som domare, rent generellt sett för övrigt.

Nu har klockan precis passerat midnatt, så nu är det Midsommarafton. Tyvärr har jag 'överstukat' en stortå - varför inte?! Denna gången är det ingen hund inblandad utan ett lömskt golv i en dansk restaurang. Har man svaga anklar, så har man. Ett enda 'felsteg', och jag drattar omkull. Det är absolut inte lika vitsigt som det låter. Låg vaken halva natten, trots starka värktabletter. Besökte vårdcentralen i morse. Inget var brutet, trodde läkaren, men ont gör det ändå. Det blir ingen dans kring midsommarstången i alla fall. Inte för att jag skulle dansat ändå, om jag ska vara ärlig. Har faktiskt aldrig gillat att dansa kring julgranar och midsommarstänger ens när jag var liten tös.

Ja, så blev det Navy i alla fall. Har fått dispens från Betty. Navy var mitt första val, och det brukar vara rätt, så jag känner mig oerhört förväntansfull inför Ronjas förestående valpkull. Ingen linjeavel precis, men tanken är att kunna gå tillbaka på Ronjas linjer i nästa led. Visst är det väl ett lotteri med all avel, men samtidigt är det väl just detta som är den stora utmaningen i avelsarbetet? Vilken nästan oöverträffad lycka om ifall att valpkullen för det första blir till, och för det andra motsvarar, och kanske till och med överträffar, ens förväntningar?!

Nu är dom äntligen gifta, kronprinsessan Victoria och prins Daniel - och vilket bröllop sedan! Deras kärlek för varandra lyckades till och med tränga ut genom TV-rutan och borra sig rakt in i var mans hjärta, såvida det inte råkar vara av sten. En saga, som blev sann, och detta händer år 2010! Trodde att sagor var passé, så jag känner mig synnerligen upprymd.

Knäppte några bilder på Ronja i helgen. Denna huvudbild får illustrera Ronjas personlighet.

På lördag smäller det, kan man säga. Eftersom jag är rojalist och gillar pompa och ståt och traditioner, kommer jag att bänka mig framför TV:n. Verkligen spännande att en helt vanlig kille om ett par dagar blir av med sitt efternamn till förmån för ett prefix i form av Prins. Som i en saga. Kronprinsessan Victoria har verkligen stått pall för allt tryck både inifrån och eventuellt utifrån också. Hon vet vad hon vill och handlar därefter.

Tror faktiskt att jag till och med ska köpa en mugg ur den s k Bröllopsserien. Kul att ha som minne. Är jag knäpp, ja, kanske det, men det står jag i så fall för.

Det har faktiskt hänt en hel del under min livstid, som man aldrig skulle ha trott om någon sagt detta när jag var ung.

Den för mig helt överskuggande händelsen var när Barack Obama, med det kontroversiella mellannamnet Hussein tillika, den 4 november 2008 valdes till USA:s första president med afroamerikanskt ursprung. Obama tilldelades, något otippat minst sagt, Nobels fredspris 2009 för sina ansträngningar att stärka internationellt samarbete. En otroligt karismatisk person, som fått axla en tung mantel efter Bush-regimen.

På det mer lokala planet kan jag inte låta bli att nämna Öresundsbron mellan Malmö och Köpenhamn, som öppnade den 2 juli 2000. Öresundsbron är en 15,9 km lång förbindelse över och under Öresund. Kilometerna närmast Danmark består av en tunnel, eftersom en hängbros höga spann skulle ha kunnat utgöra en fara för flygtrafiken vid Kastrups flygplats. Som övergång från bro till tunnel byggdes den konstgjorda ön Pepparholm.

I Malmö finns också Turning Torso (snurrande överkroppen) som är Sveriges högsta byggnad. Med sina 190,4 meter är Turning Torso det näst högsta bostadshuset i Europa, efter 264-metersskrapan Triumfpalatset i Moskva. Byggnaden är ritad och konstruerad av arkitekten Santiago Calatrava och ägs av HSB. Turning Torso började byggas sommaren 2001 och invigdes den 27 augusti 2005.

Jag är född och uppvuxen i Malmö och kan därför inte låta bli att vara stolt över både Öresundsbron och Turning Torso.

Öresundsbron sträcker sig som en slingrande och blänkande orm över Öresund, otroligt magnifik och vacker att skåda. När Fehmarn Bält-bron blir klar (2018) kommer man att kunna köra direkt till kontinenten utan att behöva ta en enda färja. Den kommer i princip att få samma sträckning som färjelinjen Rødbyhavn-Puttgarden.

Turning Torso är fascinerande med sin märkliga konstruktion. Det är jättesvårt att fotografera denna imponerande och ståtliga skyskrapa eftersom ingenting är rakt. Lika svårt, om inte svårare, är det att få tillträde ditin, såvida man inte känner någon som bor där eller är bjuden dit av något företag eller så. Hissarna lär gå i raketfart fastän man inget märker. Tyvärr har jag aldrig fått möjlighet att besöka denna unika byggnad invändigt. Lite retfullt, men det får jag försöka ändra på.

Ja, det kan man spekulera över. I den svenska rasstandarden, som är en översättning av den engelska, står: "Rörelserna skall vara fria och tillräckligt marktäckande och parallella fram och bak."

Varför vill man då att labradorerna ska visas i hisnande tempo i ringarna nu för tiden? Marktäckande är inte samma sak som snabbt. Snabbt är energikrävande. En apporterande jakthund tjänar mest på att hushålla med sina krafter - att jobba systematiskt.

När det gäller rörelserna som sådana, skulle jag vilja relatera till en engelsk rasspecialist, Sheila Wallington (Balnova), som skrev följande i sin kritik om min veterantik (To-Bonn's Figlia Di Jack) för många år sedan: ... "uses her tail very well on the move, moves well." Vad är det då som är så speciellt med denna kritik? Jo, den säger faktiskt allt. 'Uttersvansen' är ett av rasens tre viktigaste attribut. En labrador med korrekt svans rör sig på ett karaktäristiskt sätt. Självklart finns det undantag. Sån't är livet!

Vad vill jag då ha sagt med denna utläggning om labradorens rörelser? Jo, utan rastypiska rörelser - ingen rastypisk labrador. Snabbspringande gaseller göre sig därför ej besvär.

På tal om gaseller, nu ska en labrador helt plötsligt inte ha för mycket bröstdjup heller, för då ser den för tung ut. En tunnformad bröstkorg är faktiskt djup och en sådan ska en labrador ha enligt rasstandarden. Denna typ av bröstkorg förväxlas ibland också med fetma. En labrador ska ha massa. Ett tränat öga ser ögonblickligen skillnad på massa och fetma.

Det är inte lätt att vara labrador i dessa rörelse- och viktfixerade tider! Förresten finns ingen vikt angiven i rasstandarden för Labrador Retriever.

Nu har jag fått lägenhet i Trelleborg. Den 1 augusti flyttar Ronja och jag till Färgaregatan 10, som ligger i östra delen av 'Trellehulla'. Då lämnar jag över stafettpinnen till min lillasyster och övergår från att vara mambo till singel igen! Yipiii!!

Nu hoppas jag bara på en dagisplats för Ronja också. Har en på lut, så 'fingers crossed'!

Lägenheten är lite speciell och av äldre standard. Den ligger på andra våningen i en s k funkisvilla. Förutom lägenheten under finns en herrfrisör, som kommer att upphöra inom kort, så jag hoppas på lugn och ro. Det behöver jag verkligen efter det senaste boendets prövningar.

Ja, just nu händer det inte mycket, faktiskt, men man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn och tur är kanske det?!

Igår var det skolavslutning i Bunkeflo kyrka. Benjamin har gått ut första klass med den äran. Vädret var inte nådigt. Regnet formligen vräkte ner. Prästen var väldigt 'barnvänlig' skulle man kunna säga. Han fick den unga publiken med sig genom att predika för dem på ett naturligt sätt och utifrån deras värld. Skrattsalvorna haglade inför vissa liknelser och stämningen var uppsluppen. Ingen satt och sov i bänkarna efter vad jag kunde se.

Klasserna 1A-C fick ställa sig upp på bänkarna (väldigt poppis) och vända sig mot föräldrar, släkt och vänner medan man sjöng 'Det blir ingen sommar ..' Benjamins klass (1D) fick ställa sig framme i kyrkan och sjunga sin sång.

Därefter läste rektorn upp utvalda, av barnen författade, små alster om sommarlovet till allmän förtjusning för just de utvalda.

Sofiero är en vacker utställningsplats, som jag gärna velat anmäla till. Men, tyvärr, det blir inget med den saken i år. Gissa varför? Men, det är säkert många som prövar lyckan ändå, så ingen fara på taket för arrangören.

Tyvärr avstod jag Club Show eftersom Ronja inte kändes i form. Det är en bit att köra och jag ville inte utsätta henne för en sommarvarm bil utan AC i det läget. Efter vad jag förstått, missade jag en riktigt trevlig tillställning med många fina labradorer att skåda. Men, nästa år är det Hässleholm som gäller. Då hoppas jag vara på plats med Ronja och kanske en liten valp därtill. Man får aldrig sluta att hoppas ...

LABRADOR RETRIEVER av Siri Myrvoll Lossius (1975) - Norsk Kunstforlag

Fortsättning ...

Under rubriken Valg av hvalp skriver författaren följande.

"Så er hvalpen bestilt, hvalpekullen er født, og dagen kommer da man skal plukke ut den beste av et kull på kanskje åtte livlige og sjarmerande hvalper. Ingen lett oppgave selv for den mest erfarne oppdretter, og det er ingen gitt å garantere hvalpens vidare utvikling. Jag skal derfor begrense meg her til å gi noen råd om hva man bør se etter og hva man helst bør unngå for å få en i alt vesentlig riktig bygget voksen hund.

Man bør se hvalpene når de er 5-6 uker gamle, og aller først be om å få se hele kullet samlet, gjerne mens de leker. Første-inntrykket av hvalpene er svært viktig, og man bør legge merke til måten hvalpene beveger seg på. Når hvalpene setter seg, er dette en god anledning til å se etter om forbena er rette og skuldrene godt tillbakelagt.

Be så om å få se hvalpene en etter en på et bord, still hvalpen opp som om den var på utstilling, og se på helhetsinntrykket. Den bør være kort og kompakt, ha god lengde på halsen og en kort rygg. Det er viktig å få en hvalp med sterk bakpart, og for å kontrollere dette fører man hånden over ryggen og presser på bakparten. Jo mere motstand den gir, jo sterkere er den. En svak bakpart vil lett gi etter og det er fare for at hvalpen som voksen vil bli kuhaset, eller ha en annen feil her. Man bør unngå en hvalp med halshud, hvis man ønsker en fremtidig utstillingshund. For det første er halshud uønsket på en labrador retriever, for det andre er det store sjanser for at en hvalp med halshud vil utvikle steile skuldre og kort hals.

Hvalpen bør ha et vennlig uttrykk, og være åpen og frimodig. Unngå en hvalp som viser tegn til nervøsitet.

Hvalpen skal ha mørke øyne (med mindre den er leverfarget), men ikke svarte, da disse gir et hardt og utypisk uttrykk. Øyenranden skal være stram og hodet bør ikke ha overflødig løs hud eller hudfolder. Den voksne hunden skal ha saksebitt, men på en hvalp bør tennene i overkjeven ligge litt over de i underkjeven. Halen bør være meget kort og kraftig ved haleroten. Er halen lang og tynn, har dette ofte sammenheng med for lange ben i kroppen, og den voksne hunden vil ikke bli velproporsjonert og kompakt. Den korte, tykke 'oterhalen' er jo også et særpreg for rasen.

Standarden tillater en liten hvit flekk i brystet, og fargeflekker ut over dette på en hvalp bør man unngå. Spesielt vil jag nevne sjokoladefargete flekker på sorte hunder og sorte spetter eller flekker på gule hunder. Begge disse har forekommet i Norge i den siste tiden, til tross for at det er et sjeldent fenomen, og det er ikke tillatt ifølge standarden."

Hur många gånger har man inte läst om hur man ska välja valp och diskuterat detta med andra uppfödare? Varje gång man sitter där med en valpkull och studerar valparna en efter en, är det lika svårt att välja ut den bästa. Ofta vill man ha huvudet på en valp, halslängden på en annan och pälsen på en tredje, minst. Sedan kan man bara falla pladask för en valp som inte har något av det man letar efter och då börjar det bli riktigt svårt.

Ett par av råden ovan är nya för mig, men dom kommer jag att ta till mig. Tyvärr har jag valt fel valp flera gånger. Någon har sagt att man ska hålla sig till den valp, som man hela tiden har haft ögonen på, och det stämmer nog ganska bra. Det är precis här jag har fallerat, för jag har helt enkelt ändrat mig i sista stund.

Det konstiga är, att den allra första valpen som föddes i min allra första kull, Caccia Monsignore (gul hanvalp e. Minnows Winter Whizz u. Sandylands Catch Penny) fångade mitt otränade öga direkt när han kom ut och jag höll honom i min handflata, alldeles våt. Han är fortfarande, i mina ögon, den bästa valp jag fött upp, exteriört. Visserligen hade jag sett ett antal valpkullar födas hos andra uppfödare, men nog är det väl ganska märkligt?!

I detta sammanhang vill jag tillägga att när jag såg Winter Whizz första gången väldigt ung, blev jag genast förälskad i honom och bestämde mig på studs för att jag skulle para min Penny med honom om deras blodslinjer passade ihop och det gjorde dom. Hans mor hette Sandylands Poser och far till honom var Ch Licithas Blizzard. Charlotte Lindell var lika begeistrad som jag, så det kändes rätt.

Att välja hanhund är lika svårt som att välja valp. Ska man gå på stamtavlan eller på typen? Därom tvistar de lärde fortfarande. Både ock är naturligtvis bäst, men hur ofta hittar man en sådan hane? Magkänslan är nog viktigare än man tror, då den inte är vetenskapligt bevisad. Eftersom hunduppfödning är en konst och framstående uppfödare inte heller växer på träd, så är den kanske inte helt fel?!

LABRADOR RETRIEVER av Siri Myrvoll Lossius (1975) - Norsk Kunstforlag

Ibland brukar jag plocka fram gamla labradorböcker i bokhyllan. Hittade rubricerade bok med många fina bilder på berömda engelska, norska och svenska labradorer från 1960- och 70-talet.

Under rubriken Oppdrett og Avl fann jag intressant läsning om speciellt inavel, linjeavel och utavel, som fick mig att tänka på RAS projektet. Jag citerar direkt från norskan för säkerhets skull.

Innavl

"Med dette menes avl på meget nært beslektede individer, så som far/datter, mor/sønn eller bror/søster. Denne metoden er den hurtigaste måten å få festnet de gode egenskapene på, men den festner samtidig også de dårligste egenskapene. Om innavl hersker det mye overtro, og det sies fremdeles at sinnsykdom, arvelige defektet og svakheter skyldes innavl. Dette medfører ikke riktighet. Alle arvelige egenskaper bestemmes av de genene en hunds kjønnsceller inneholder, og innavl vil aldri kunne forårsake nye skavanker, bare bringe frem de som allerede ligger latente. Innavl drevet på riktig måte, med nøye utvegelse av avlsmaterialet, kan være den hurtigste og beste måten å bygge opp en god stamme av hunder, men den er ikke å anbefale for nybegynneren, da den krever et inngående kjennskap til rasen, og til de hunder som er oppgitt i stamtavlen, samt grundige kunnskaper om genetikk."

Linjeavl

"Hensikten med linjeavl er å ta vare på en spesielt god hunds gode egenskaper, og detta oppnås ved å parre to hunder som i ulik grad er beslektet med denne hunden, f eks onkel/nise, fetter/kusine. En forutsetning for at denne formen for avl skall være vellykket, er at de hundene som parres selv ligner på sin forgjenger og har i hvert fall en del av dennes gode egenskaper.

Det nytter også lite å linjeavle på en middelmådig hund, det er ikke en middelmådig linje man ønsker å bygge opp, men en fremragende! Som ved innavl krever også denne metoden inngående kjennskap til rasen og stamtavlene, men har den fordel fremfor innavl at det ved hver parring tillføres noe nytt fra andre linjer, og man kan derfor få inn andre og gode egenskaper som ikke var til stede i linjene fra før."

Parring av ubeslektede individer (Utavl)

"Ved parring av ubeslektede individer vil man aldri få festnet noen egenskaper, hverken gode eller dårlige, og man vil på denne måten aldri kunne bygge opp en blodslinje av gode hunder. Selv om det første kullet blir godt, er det lite trolig at avkommet vil vise seg som gode avlshunder, med mindre de parres tillbake til sine slektinger. Denne formen for avl er derfor ikke å anbefale for den som ønsker å bygge opp en stamme av gode og typelika hunder. Det må også understrekes at målet for godt hundeoppdrett er jevne, rasetypiske hunder uten vesentlige feil i hvert kull, generasjon etter generasjon. En champion kan det lett slumpe i et kull, det beror for det meste på tillfeldighetene. Men det er jevnheten i hvalpekullene over flere generasjoner som kjennetegner den dyktige oppdretteren."

Ovanstående har stötts och blötts i både utländsk och svensk litteratur tusen gånger om, men faktum är att författaren Siri Myrvoll Lossius, som jag aldrig tidigare hört talas om måste jag erkänna, på ett enkelt och lättbegripligt sätt benar upp de tre olika avelsmetoderna, kort och koncist.

Vilken metod är då bäst, kan man fråga sig som uppfödare? Personligen väljer jag tveklöst linjeavel eftersom en stabil tiklinje är guld värd. SKK förespråkar mångfald i sitt RAS projekt. Man vill begränsa hanhundsanvändningen och inavelsgraden får inte överstiga 6,25 %.

Utvärdering av en avelshane tar sin tid och vips har han uppfyllt sin kvot. Sedan är det stopp och hänvisning sker till hans söner. Inte samma sak, skulle jag vilja påstå. En framstående avelshane växer sannerligen inte på träd.

Mångfald i form av utavel, ifall denna avelsform (hemska tanke!) blir gängse, kommer så småningom att få till följd att våra labradorer inte längre blir en homogen ras med en distinkt rastyp, utan en massa individer av typen 'varken eller'. Valpkullarna kommer att bli spännande för man vet aldrig vad man får, utom labradorvalpar förstås, men där slutar likheten.

I och för sig kommer allrounddomaren verkligen till sin rätt i ett dylikt scenario.

Delar av texten på min blogg har citerats, utan uppgivande av källa. Eftersom 'bloggerskan' visar sig vara både författare och journalist, kan man tycka att vederbörande bör värna yttrandefriheten i stället för tvärtom?! Mottot för bloggen är: "Välkommen till Ulvus blogg! Här kan man läsa hur allting e´och hur det står till med både folk och fä! Här står vad Lisbeth gör och tänker... etc. (Fritt ur Fablernas Värld)" Hurtfriskt så det förslår!! - Nog känns det som om någon kastar sten inifrån ett glashus ...?

Efter att ha läst inlägget 'Från Badbordspumpen' kan jag bara konstatera att det verkar som om man i SKK:s övre regioner börjar känna sig besvärad av "dokumenterade meningsyttringar av förtalande och klimatförstörande karaktär via nya media" och vill hitta en syndabock. Jakten har tydligen börjat och undertecknad verkar vara bytet.

Det som skrivs här låter som musik för mina öron! Toppen!! Mitt i prick och i sann journalistisk anda 'meiner Meinung nach'.

Så var det dags igen - fick återigen ett brev med posten utan vare sig yttre eller inre avsändare. Kände dock direkt igen överläkare Göran Bodegårds svulstiga handstil. Fick ju anmälan till Disciplinnämnden även som papperskopia, inkl bilagor, för två dagar sedan. Noterade förvånat att hela mitt blogginlägg från Hässleholmsutställningen 2010-05-23, där Karl-Erik Johansson dömde labradorer, också 'halkat' med. Kan undra varför ...?

Brev nummer två från överläkare Bodegård, innehöll en text från Wikipedia beträffande Inskränkningar i yttrandefrihet. Här hade ordet Förtal ringats in och hänvisning skett till Europakonventionen som bland annat anger följande skäl som godtagbart för att begränsa yttrandefriheten:

Vidare har överläkare Göran Bodegård medelst 'pil in' markerat nedanstående skrivning:

"Förtal är ett brott som innebär att sprida uppgifter om någon i syfte att utsätta honom eller henne för andras missaktning" samt under rubriken Förtal i massmedia 'pilmarkerat' ... "andra överföringar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor."

Om nu överläkare Göran Bodegård på fullt allvar anser det förkastligt att meddela sig med övriga hundvärlden 'med hjälp av elektromagnetiska vågor' till förmån för 'subjektiva missnöjesyttringar på tu man hand över telefon', som han skriver i sin anmälan till Disciplinnämnden, får stå för honom. Det man inte ser och hör, lider man inte av, är tydligen att föredra i överläkare Bodegårds värld. Inte vidare konstruktivt och utvecklande precis.

Det förvånar mig högeligen att överläkare Göran Bodegård med all sin "kompetens av rasen och meritering i form av upprepade domaruppdrag i samtliga världsdelar" ens tar någon notis om vad undertecknad skriver på sin blogg.

Sammanfattningsvis verkar Labrador Retriever vara en 'klurig' ras att döma för icke rasspecialister speciellt. Kanske beror det på rasens alldagliga framtoning? Här gäller i ordets rätta bemärkelse 'vad du ser är vad som finns'. En kunnig och erfaren labradoruppfödare uppfattar och uppskattar just de små detaljerna som gör en rastypisk labrador till precis vad den är.

Engelsk rasstandard avseende Labrador Retriever i svensk godkänd översättning finns här
Den engelska originalversionen av samma rasstandard finns här

Slutligen skulle jag önska att överläkare Göran Bodegård upphör med att stånga sig blodig över att hans bedömning av Labrador Retriever i Hasslarp 2010-05-29 inte rönte den uppskattning, som han kanske hade förväntat sig. Ett domaruppdrag är en utmaning för vilken domare som helst, varför inte alltför ömma tår är en stor tillgång i dylika sammanhang.

Nu lägger jag GB-karusellen bakom mig tills något nytt händer på den fronten och rapporterar för ordningens skull även från Hasslarp dag 2.

Denna dag var det Verena Neuburger från Schweiz som dömde. Hade aldrig hört talas om henne och frågade därför utställningsansvarig i sekretariatet. Hon hade ingen aning om vem domaren var eller vilken ras hon hade som 'sin', eftersom det var Lilian Johnsson som skötte den biten. Pia (SydskåKK) som råkade stå bredvid, visste däremot att domaren hade en labradorkull därhemma, varför man rimligtvis kunde tänka sig att hon var labradoruppfödare. Så bra, tänkte jag, speciellt efter gårdagens bedömning.

Dagens bedömning bjöd inte på några större sensationer, dock framgick det att domaren i alla fall visste hur en labrador mer eller mindre bör se ut. Ronja vann UKKL med Hp över sin enda konkurrent, så jag hoppade väl inte i luften av glädje direkt. Kritiken var det inget att anmärka på, så då får man väl vara nöjd. Smaken är som baken - delad. I och för sig tror jag nog att domaren tyckte att Ronja var åt det större hållet, eftersom certhanen var ungefär lika stor.

Efter att ha bevistat tre utställningar i rad här nere i södra delen av vårt avlånga land kan man konstatera att de danska labradorerna står sig gott i konkurrensen med våra egna. Kanske något att fundera över?!

Hasslarp är en fin utställningsplats. Tyvärr kommer jag inte att återvända dit förrän en sanering skett bland vissa av de närmsta aktörerna inom SSRK/södra avdelningen. Hoppas detta sker inom en inte alltför avlägsen framtid.

Fann nedanstående mejl från överläkare Göran Bodegård i min mejlbox i förmiddags. Eftersom mejlet även tillställts SSRK, får det betraktas som offentlig handling. Av någon anledning har även Lilian Johnsson fått kopia på detta mejl. Jag är i och för sig inte förvånad.

>----Ursprungligt meddelande----
>Från: goran.bodegard@comhem.se
>Datum: 01-06-2010 08:14
>Till: <lilian@bonnetskennel.se>
>Ärende:
>
>

Överläkare Göran Bodegård
Varvsgatan 33
117 29 Stockholm

Stockholm den 31 maj 2010

SKK Disciplinnämnd
163 85 Spånga

Jag önskar anmäla fru Katja Sjöberg, Kennel Caccia, V Häggviksvägen 25, 236 32 Hällviken, för att ha smutskastat undertecknad i sin blogg, Caccia.se/blogg efter SSRK Södras utställning i Hasslarp 29 och 30 maj 2010. Fru S hade en importerad hund anmäld vilken tilldelades 1 ukl 2 ukkl utan HP; inga hundar med kennelnamnet Caccia var anmälda.

Jag önskar att SKK/DN utifrån min anmälan av Katja Sjöberg prövar om yttrandefrihet utan ansvar råder
i den svenska hundvärlden och inför SKK.
Det har i takt med ökande Internet- kommunikation skett en olycklig förskjutning från tillfredsställande av subjektiva missnöjesyttringar på tu man hand över telefon till spridande av dokumenterade meningsyttringar av förtalande och klimatförstörande karaktär via de nya media. Det är angeläget att förhållandet prövas inom den svenska kennelorganisationen ?
innan civilrättsliga prövningar initieras.

Fru Sjöberg har inte på något vis gjort sig bekant med min kompetens av rasen och meritering i form av upprepade domaruppdrag i samtliga världsdelar och hur jag en gång erhållit min auktorisation. Hennes utbrott är därför utan sakligt underlag och inte minst av den anledningen direkt förtalande.

Vidlägger kopia av aktuella bloggsidor

Med vänliga hälsningar

Göran Bodegård

Kopia till
K Sjöberg
SSRK

Överläkare Bodegård skriver: "Fru S hade en importerad hund anmäld vilken tilldelades 1 ukl 2 ukkl utan HP; inga hundar med kennelnamnet Caccia var anmälda."

- Kommentar: Ingenstans i mitt inlägg på bloggen finns dessa uppgifter angivna. Däremot finns en generell åsikt om överläkare Bodegårds bedömning och den står jag fast vid. Att inga hundar med kennelnamnet Caccia var anmälda kan ha flera orsaker. I den händelse överläkare Bodegård åsyftar min blygsamma uppfödning, som av privata skäl och olyckliga omständigheter legat i träda sedan 2005, är bara att beklaga. Antalet uppfödda valpkullar eller utställda hundar (i synnerhet för allrounddomare) är på inget sätt vägledande för kvaliteten på en uppfödares avelsgärning. Däremot är kunskap om och erfarenhet av rasen en långt mer vägledande bedömningsgrund.

Överläkare Bodegård skriver: "Fru Sjöberg har inte på något vis gjort sig bekant med min kompetens av rasen och meritering i form av upprepade domaruppdrag i samtliga världsdelar och hur jag en gång erhållit min auktorisation."

- Kommentar: Det stämmer att jag aldrig tidigare ställt ut någon hund för överläkare Bodegård. När jag nu 'gjort mig bekant med överläkare Bodegårds kompetens av rasen' kan jag konstatera att det var första och sista gången. Huruvida överläkare Bodegård meriterat sig genom 'upprepade domaruppdrag i samtliga världsdelar' kan jag inte uttala mig om och avstår därför. Dock är jag fortfarande ytterst intresserad av att få veta hur överläkare Bodegård erhållit sin auktorisation på rasen.

Från år 1997-2008 = 11 år har överläkare Göran Bodegård dömt 105 labradorer totalt, vilket blir ca 10 labradorer per år, högt räknat. Till Hasslarpsutställningen år 2010 var 48 labradorer anmälda.
105 + 48 = 153 dömda labradorer totalt. Överläkare Bodegård har följaktligen dömt ca 12 labradorer per år under en 13-års period. Jag är inte imponerad.

Ödmjukhet inför sin uppgift i kombination med förmågan att vända kritik till positiv feedback i sin domargärning är en alltigenom väsentlig egenskap hos en framgångsrik domare.

Slutligen förlitar jag mig på att Disciplinnämnden slår vakt om yttrandefriheten inom SKK i sann demokratisk anda.

Fick ett meddelande på min mobil kl 21.12 från Göran Bodegård med anledning av vad jag skrivit nedan om hans bedömning vid SSRK/södra avdelningens utställning i Hasslarp lördagen den 29/5 2010.

Till att börja med mumlar Göran Bodegård något om 'yttrande utan ansvar ... och namngivande av person' och fortsätter sedan mera distinkt med att ifrågasätta 'min mycket lokala och patetiska kännedom om hans kunskaper och meriter', vad han nu menar med denna formulering?! Vad beträffar 'korsbedömningen', så fick jag tycka och tänka vad jag ville om den och det tackar jag ödmjukast för. Slutfrasen i meddelandet låter informera mig om att han kommer att få detta 'prövat i Disciplinnämnden'. Snacka om patetiskt!!

Så här i efterhand önskar jag att jag hade anmält Göran Bodegårds bedömning som 'tekniskt fel' för nog skulle man väl kunna tycka att det är ett allvarligt tekniskt fel när domaren inte kan rasstandarden på en ras han eller hon dömer officiellt?! Den är ju da facto yttersta förutsättningen för bedömningen av en hunds exteriör och hela utställningsverksamheten som sådan.

För att bemöta Göran Bodegårds påhopp och hot vill jag framföra följande faktiska förhållanden i sammanhanget.

Slutligen - ska man som utställare både behöva drabbas av inkompetenta domare och beläggas med munkavle?! Personligen kommer jag inte att låta mig skrämmas av hot från domare, som känner sig 'träffade'. I den händelse Göran Bodegård vänder sig till Disciplinnämnden med anledning av ovanstående, binder han måhända ris åt sin egen rygg och fler därtill.

Förresten, i all min 'mycket lokala och patetiska kännedom om Göran Bodegårds kunskaper och meriter' undrar jag hur han egentligen blev auktoriserad på Labrador Retriever?

Fick nyligen veta att Göran Bodegård har Greyhound som 'sin' ras. Jag får skylla mig själv som inte kollade upp detta innan jag anmälde till Hasslarp. Dessutom kan det vara så illa att han eventuellt automatiskt har vidareauktoriserats på Labrador. Hur kan detta någonsin ha kunnat låta sig göras?!

Personligen trodde jag att man skulle ha minst 10 års erfarenhet av rasen och helst ha varit uppfödare av densamma för att gå igenom nålsögat vid domarutbildningen. Detta gäller uppenbarligen inte vid vidareauktorisationer. Har man väl blivit domare, är det tydligen bara att ta för sig så mycket man orkar av 'nya' raser. Blir man inte godkänd vid den ena examinationen, blir man det kanske på den andra eller tredje ...?! Never give up, med andra ord! Ju fler raser i sitt register, desto större chans till domaruppdrag. Money, money, money ...

Vad kan man då göra som uppfödare/utställare? Jo, bojkotta domare som inte kan rasen. Hur ska man veta om en domare kan rasen? Tricky! Tyvärr blir det genom dyrköpt erfarenhet.

Det vilar ett jättestort ansvar på ras- och specialklubbar, men också på SKK som ansvarar för de internationella utställningarna. Välj kvalitet i stället för kvantitet!! Vi behöver erfarna rasspecialister och inte domare som dömer 'en masse'.

Slutligen, hur kan man som officiell domare ta på sig att döma en ras man inte behärskar? Självkritik, vad är det??!!

Ännu en katastrofutställning att lägga till handlingarna. Göran Bodegård hade 48 anmälda hundar. Det fanns ingen röd tråd i bedömningen. Raskunskaperna avseende labrador lämnade en hel del övrigt att önska, för att uttrycka sig milt. Precis som i Hässleholm förra helgen garderade domaren sig med att sätta upp hunden 'hund', vilket varierade från klass till klass, eventuellt beroende på yttre, icke direkt hundrelaterade förhållanden, som ofta sker när domaren är osäker.

De flesta klasserna var mycket små, men i ÖKL tikar kom 'eldprovet'. Dom var 15 stycken och domaren beslöt sig för att dela upp klassen i två avdelningar, där hundarna sinsemellan placerades, för att sedan sammanstråla i hela klassen tillsammans?! Vilken pärs!! Det måste ha blivit för mycket för domaren som i BTKL korsbedömde. Otroligt!!

Nu finns det följaktligen TVÅ domare på min nyligen upplagda svarta lista. Kan inte låta bli att undra över vem som examinerat och godkänt dessa båda herrar på labrador?!

Glömde förresten att berätta att domaren tyckte att Ronja var 'lite lång i ryggen till benhöjden'. Ronja är en stor tik, vilket framgår av första meningen i kritiken 'rejäl tik', dock har hon den korrekta labradorpälsen, som även omsluter 'underredet'. Detta kan kanske för det otränade ögat förefalla som lågbenthet. Personligen skulle jag knappast kunna tänka mig Ronja med längre ben. Hon är ju trots allt inte en giraff. Tyvärr finns ingen kommentar om pälsen på kritiken. Synd!

Ronja har komplett garnityr, korrekt bett och var i perfekt pälskondition.
BH-1 och BH-2 hade samma ägare, men hundarna var av två helt olika typer.

I dag har Ronja och jag varit på Nordskånska Kennelklubbens Internationella utställning i Hässleholm. Dömde gjorde Karl-Erik Johansson 'Boxer-Kalle'. Som smeknamet antyder är han ingen rasspecialist på labrador i alla fall. Detta framgick tyvärr med all önskvärd tydlighet redan vid hanhundsbedömningen. När domaren frågade om Ronja precis hade avslutat sin fällning, förstod jag genast vad klockan var slagen. Framför mig stod alltså en domare på en internationell kennelklubbsutställning som inte ens visste hur en rastypisk labradorpäls ska se ut. Däremot var han väldigt bra på att räkna tänder, vilket inte brukar ha högsta prioritet hos en rasspecialist. Go'natt tänkte jag. Friskt vågat och absolut INGET vunnet. 1-2 med Hp i UKL var ingen större hit, speciellt som konkurrensen var, om möjligt, sämre än i Larv för två veckor sedan.

Jaha, nu vet man i alla fall vem man INTE ska ställa ut labrador för i framtiden, såframt man inte har en labrador av typen 'hunden hund'.

Det hemskaste av allt är att SKK tydligen inte förstår att man måste satsa på rasspecialister och inte på ekonomi. Det verkar dessutom som om de nya direktiven för sundhet (RAS) har förblindat speciellt icke rasspecialister, som verkar tro att en labrador ska springa så snabbt som möjligt i ringen och helst vara åt sylfidhållet. Ingetdera är karaktäristiskt för vår ras.

Bäste hane med Cert och Cacib blev en dansk hanhund från Jaktklassen, JEUW-08 NORD JV-08
NORD V-08 Sirius Magic's Think Twice. BH-2 med R-Cacib blev 'lättklädde' Fairywood's Sirius. BH-3 blev snygge och ytterst rastypiske championhanen DK UCH SE UCH Cut'N Cordozas Final Match, som stod för internationellt championat.

Tyvärr har jag inga tikresultat. Måste erkänna att jag inte var speciellt intresserad av att se slutet på eländet. Utställningskatalogen skvallrade inte om några större sensationer i resterande klasser, så jag beslöt mig för att åka hem och få lite ut av dagen.

Jaha, så blev det Facebook i alla fall. Har faktiskt varit lite motsträvig i min uppfattning om medlemskap i denna jätteorganisation på nätet. Kalla mig bakåtsträvare eller motvalls kärring eller vad ni vill! Ibland har jag en tendens till 'privacy' som kanske inte är helt i tiden.

Hur som helst har en god och omtänksam vän nu omvänt mig och jag har fått nya vänner i rasande fart sedan inträdet i söndags kväll. Måste erkänna att 'syns man inte, så finns man inte' helt enkelt är vad Facebook i stor omfattning, i alla fall när det gäller hundvärlden, rör sig om.

Personligen finner jag stor glädje i att dela med mig av mina foton genom åren, både på hundarna, barnbarnen och annat smått och gott, vilket verkar att uppskattas och det är jag jätteglad för.

Det är också fantastiskt intressant att ta del av andras bilder på sina hundar. Nu kan man hålla sig á jour på ett helt annat sätt än tidigare. Kunde knappt vara bättre, faktiskt!

Ställde Ronja i Larv den 9 maj. Hon blev BT-2, så det får man verkligen vara nöjd med, speciellt som hon precis hade löpt. 17 månader brukar inte heller vara den ultimata åldern.

Man blir tyvärr lite konfunderad över mentaliteten inom vår ras när man ser en ytterst aggressiv juniorhane som fick en nolla och det med all rätt. Tyvärr hade ägaren noll koll på honom, så han fortsatte att göra väsen av sig utanför ringen till allmän förargelse och förskräckelse.

Inte gladare blev man när man såg en rädd liten juniortik med svansen mellan benen. Enligt rasstandarden ska temperamentet hos en labrador vara "utan spår av aggressivitet eller blyghet".

Snygge gule Cert-hanen Wimsey's Fly Me To The Moon fick se sig slagen av nyblivne SE U(U)CH Annual's Trendsetter - för dagen inte i sin bästa 'outfit' - som också blev BIR.

Summerat en trevlig utställning i god atmosfär med vädergudarna på sin sida, trots eventuellt utlovat regn. Jag kommer gärna tillbaka.

I dag har Ronja för första gången fått prova på att apportera mås, kråka och en andfågel. Inga problem! Hon hämtade alla med stor entusiasm. Stolt och glad blev jag. Hon fick också apportera dummys i en djup damm, vilket också gick galant. Ronja är van vid långsträckta sandstränder, så det var en ny upplevelse för henne att det helt plötsligt blev djupt direkt. Första gången hade hon lite problem med att komma upp, men sedan fick hon 'kläm' på hur hon skulle göra. Hon är verkligen en riktig fighter och ger sig inte i första taget.

Nu måste jag helt enkelt få in lydnaden så att vi kan jaktträna lite för detta gav sannerligen mersmak. Tyvärr är det undertecknad som är den felande länken och inte Ronja.

I går var jag hos en specialist i handkirurgi och fick en kortisonspruta rakt in i min inflammerade handled. Visst gjorde det ont men det var ingenting emot vad som komma skulle senare på dagen. Gode Gud vad det värkte! Handleden svullnade upp och jag kunde i princip inte röra den åt något håll utan att det gjorde ännu mer ont. Visste till slut inte var jag skulle bli av. Hoppas att det räcker med denna spruta, annars måste jag 'po' det igen om två-tre veckor.

Ronja är definitivt i livligaste laget om man själv inte är i full swing. Det är tyvärr inte undertecknad just nu, så varje promenad i dagsläget är en utmaning.

I dag har Ronja och jag varit på Skanör-Falsterbo BHK:s inofficiella utställning. Soligt och fint, men kallt!!

Ronja blev BIR i en inte alltför mördande konkurrens. Dock tyckte domaren Carl Magnus Olofsson att jag skulle banta ner henne några kilon för då skulle hon vara en 'riktigt fin hund'. Dessutom plockade han fram mätstickan när han dömde bland annat labradorerna. På min fråga varför han mätte hundarna, svarade han att det behövdes för vissa raser?! Har jag missat något?! Hur som helst fick han Ronja till 56 cm över manken, uppmätt i gräsmatta. Kanske inte helt fel enligt min egen bedömning mellan tummen och pekfingret.

I gruppen dömdes hon av John-John Johnsson, vars kunskaper om labradorer nog behöver kompletteras. Inte för att hon ej blev placerad utan snarare för hans totala ointresse för vår ras som det verkade.

Grupp och grupp - 'gruppen' i fråga bestod av grupperna 6-10. De vuxna hundarnas gruppfinaler hade indelats i tre grupper - grupperna 1-2, grupperna 3-5 och grupperna 6-10. De fem bästa i respektive 'grupp' (= totalt 15 hundar) gick sedan vidare till Best in Show. Det var med andra ord betydligt större och mångfaldigare konkurrens i gruppfinalerna än brukligt är.

Sammantaget en trevlig dag i avslappnad miljö med små pratstunder här och var med hundvänner och bekanta. Bra träning för Ronja inför sommarutställningarna tillika.

I söndags hade vi kursavslutning. Själv hade jag stand-in för Ronja p g a min handskada.

Inte lätt att samla alla hundar och ägare på samma gång, vända åt samma håll, d v s mot kameran. På bilden nedan lyckades alla utom ett ekipage, så det får man nog vara nöjd med så där i all hast.

Har nu varit hos tandläkaren två dagar i rad och ska dit igen i slutet av maj månad. Mina vinter-vurpor har troligtvis bland annat gett upphov till sprickor i mina för länge sedan lagade kindtänder. Åke, som han heter, har i forskningssyfte även arbetat som djurtandläkare på Malmö Djursjukhus. Det var så jag kom i kontakt med honom. Eftersom han ägt en 'jaktlabrador' för många år sedan och dessutom vet att jag föder upp labradorer, undrade han varför de ser så annorlunda ut visavi 'vanliga' labradorer. Med munnen full av allehanda tandläkarutensilier var det omöjligt att vidareutveckla detta ämne, varför jag hänvisade till denna länk på min hemsida.

Hemma i bokhyllan har jag en labradorbok, skriven av framlidna labradoruppfödaren och författaren Mrs Mary Roslin-Williams (kennel Mansergh) som heter The Dual-purpose Labrador. Mitt exemplar är en förstahandsutgåva publicerad 1969 och inköpt på Crufts 1987 av legendariske Dog Book Specialist Clifford L. B. Hubbard. En raritet och min absoluta labradorbibel.

GBCH Bumblikite of Mansergh
- född 1959 (sittande)
Reanacre Sandylands Tarmac
(liggande)

The Dual-purpose Retriever
Chapter 1
- The history and use of the Labrador

"The Standard, the keynote throughout being soundness and activity, coupled with strength of build. Great stress is also laid on three points, the head, the coat and the tail. These are not fancy points but in a subtle way lead to the correct type of dog.

The head must have the correct expression, which means the dog's temperament will be right.

The coat is a necessity of life in the many climates and conditions which even English dogs will encounter during a winter's work.

The tail is used as a rudder and balancing stick, and also indicates the correct type. A dog with a really typical Labrador tail is nearly always a really typical Labrador right through, and oddly enough, usually has the right character."

The Dual-purpose Retriever, som är dedikerad till Mrs Gwen Broadley (Sandylands) och Mrs Margaret Ward (Heatheredge), är full av klokskap och beskriver synnerligen ingående alla rastypiska detaljer och funktioner hos labradoren - en oersättlig guldgruva för den verkligt intresserade labradoruppfödaren. Personligen anser jag att ovanstående utdrag ur boken på ett ypperligt sätt sammanfattar allt vad en rastypisk Labrador Retriever står för. Bättre kan det helt enkelt inte sägas.

Har ju glömt att berätta om min systers Mops Semlans Ann-Sofie - 'Mimmi' for short?! Hon är snart fem månader gammal och ett riktigt litet kvicksilver. Lotta har redan två små 'noffar' - mor och dotter - som är ganska till åren komna. I början var dom lindrigt intresserade av yrvädret Mimmi och hade nog helst sett att hon flyttade direkt, men nu går det riktigt bra. Lotta själv märker sannerligen att hon lever med en liten mopsvalp i huset. Men, vem kan motstå detta lilla charmtroll?! Självklart har jag fotograferat henne.

GLAD FORTSÄTTNING PÅ PÅSKEN ... (fick bli i grönt eftersom gult inte syns så bra)

Vintern har tagit sin tribut på min arma lekamen och därtill hörande lemmar i form av armar, händer, ben och fötter. Jag har halkat på isfläckar, underkylda gångvägar och blixthala gator och lyckats falla än på ena sidan, än på den andra och faktiskt rakt bakåt också, men det var inte vinterns fel utan snarare Ronjas iver över en lösspringande hund.

Jag brukar ha Ronja i långlina nere på stranden. I min enfald trodde jag att det var bättre med två fötter på linan än med bara den ena när jag skulle stoppa hennes framfart. Tyvärr resulterade detta i stället i att jag for upp i luften av Ronjas ryck för att sedan falla bakåt som en fura. Min långt nerdragna stickade mössa föll av och hamnade en bit bakom mitt huvud, vilket jag fortfarande finner rätt märkligt. Kameran hamnade på magen där jag låg i sanden. Tack och lov gick den inte sönder, men objektivets ytterskal blev inlindat i sand. Inte kul alls! (Tyvärr har jag ingen illustrerande bild av det hela.)

Sedan en tid tillbaka har jag haft duktigt ont i vänster handled. Inför Påskhelgen och förestående barnpassning förvärrades tillståndet, så nu gäller insmörjning med smärtlindrande gel och ett rejält handbandage. Av och till kompletteras med värktabletter. Jag är faktiskt ganska handikappad i och med att jag inte har någon kraft i handleden. Allt finlir som t ex att knäppa knappar, skiva bröd etc gör djävulusiskt ont. Gick till slut till läkare som remitterade mig till röntgen. Det visade sig då att jag fått en några mm lång reva i ett av handlovens skelettben/ledband. Jag hade dessutom åldersförändringar i form av förslitningar. Ja, vad kan man göra?! Inte är det helt riskfritt att ha djur, speciellt inte när åldern börjar ta ut sin rätt. Självklart hade jag inte varit ute och traskat i snö och is mer än nödvändigt om jag inte haft hund. Läkaren rådde mig till och med att sluta med hunderiet, men där går gränsen.

Som tur är kan jag sitta vid datorn och skriva som vanligt, men det är värre med Ronjas unghundskurs och utställningsträning. Hon är ju full av energi och livslust medan jag är trött och sliten i mitt eländiga tillstånd. Hujedamej, så hemskt allt är ibland!!

Men, det är inte värre än att jag planerat in tre utställningar framöver. Finns det liv, finns det hopp!

På förekommen anledning och för undvikande av missförstånd vill jag gärna klargöra följande beträffande tidigare aviserad parning av Ronja.

Det föreligger en överenskommelse mellan mig och Betty Howard (Tapeatom) om en valp efter Ronja. Färg och kön på valpen hade i det läget inte bestämts. När det senare framkom önskemål om en gul hanvalp, kunde Precious For Eternity Navigator inte komma ifråga då han är dominant svart. Ingen skugga må därför falla över 'Navy', som jag alltid haft, och fortfarande har, ett mycket gott öga till. Inte för att man varken kan 'beställa' önskad färg eller kön på valparna. Dock måste man ge naturen
en ärlig chans.

I dag har Ronja och jag varit på MH-Beskrivning arrangerad av Skanör/Falsterbos BHK. Som tur var startade vi som första ekipage vid 13-tiden. Hela förmiddagen hade regnet öst ner, men efter lunch stabiliserade sig vädret betydligt.

Detta var första gången både för mig och Ronja. Hon skötte sig utmärkt och reagerade i princip som jag hade förväntat mig utom i momenten 3a 'Förföljande' och 3b 'Gripande'. Till min stora förvåning fullföljde hon inte förföljandet. Det verkade närmast som om hon förstod att 'skinnet' inte var ett djur utan något mekaniskt som rörde sig på ett onaturligt sätt, vilket det ju da facto också var. Dessutom fick hon ingen vittring via vinden. Andra gången brydde hon sig inte ens om att springa efter skinnet.
På moment 3a fick hon således 2 resp 1 och på 3b 1 resp 1. Inte bra för en retriever tänkte jag genast, men enligt beskrivaren skulle man även kunna tolka det som att Ronja inte var intresserad av att jaga vilt och i så fall vore det en fördel. I och för sig är hon väldigt intresserad av att jaga kaniner och katter när tillfälle bjuds, men det tillåter jag henne inte att göra, så jag vet i princip inte vad hon skulle ha gjort om hon fått fritt fram så att säga.

Efter mig startade en ca två månader yngre labradortik. Hon ville först inte ens springa efter skinnet. Efter en viss tvekan, sprang hon dock en kort bit för att sedan stanna och börja nosa runt. Hon var heller inte alls intresserad andra gången. Det hör till saken att denna tik vet vad saken gäller, så därför är det ännu märkligare att förstå. Vi människor har nog mycket mer att lära om våra hundars syn på saker och ting än vi är medvetna om.

Beskrivaren Monique Wrambeck blev väldigt förtjust i Ronja, så det tar jag som ett gott tecken.

I morgon är det unghundskurs igen. Veckorna går så fort. Hoppas att det inte ösregnar.

Ronja blev BIR-Valp båda dagarna. Första dagen fick hon en möglig baby-dummy som pris, fast det märkte jag inte förrän jag kom hem och packade upp utställningsväskan, som vid det laget stank av mögel. Tog med dummyn till utställningen dagen därpå och bad att få en ny och fräsch. Det visade sig då att hela kartongen var full med mögliga dummys. Ronja fick inget BIR-pris alls dag två.

Utställningsansvarig kunde inte ge någon vettig förklaring till hur det kunnat bli så här. Nog borde man väl kolla igenom allt material som ska utdelas på utställningen?! Personligen finner jag det synnerligen anmärkningsvärt att Svenska Spaniel och Retrieverklubben, som mer eller mindre inriktar hela sin verksamhet på retrieverrasernas jaktegenskaper, delar ut mögliga träningsredskap som pris till små valpar. Enligt de senaste årens styrelseprotokoll är ekonomin i klubben stabil. Dock har man from 2010 höjt anmälningsavgiften på valpar till 150 kronor. Man får hoppas att nya dummys har införskaffats inför Hasslarpsutställningen i år.

Även om man som uppfödare och utställare sedan tre decennier tillbaka är mer än luttrad, får man i rimlighetens namn tänka på återväxten. Det går som bekant inte att göra ett första intryck mer än en gång.

Måste bara komplettera med en 'intressant' detalj avseende Malmö Int. Jo, det gäller 'priset' för i mitt fall Ronjas första (och förhoppningsvis inte sista) CK. Glad i hågen stegade jag iväg till sekretariatet för att hämta Ronjas pris. Döm om min förvåning när jag fick välja mellan två olika färgers bajspåsar, en del krimskrams i 'pottebleck' (kanske inte riktigt för det var gult, men till synes lika värdelöst), en sittdyna (reklam för Agria eller nå't) och några urblekta hopfällbara paraplyer av billigaste sort etc i samma stil. Inte speciellt upphetsande, minst sagt.

I min enfald frågade jag om man inte kunde byta mot en CK-rosett. Nej, det kunde man inte. Den kostade 50 spänn. Smart drag, om man som klubb inte har minsta skam i kroppen, för självklart köpte jag då en dylik för att slippa lägga en rulle gröna bajspåsar som minne till min blygsamma samling av utställningsvinster. Det 'svåra' valet av pris föll i ren desillusion på bajspåsarna, som man i alla fall har någon nytta av.

Skärpning SKK! Anmälningsavgifterna höjs varje år, men priserna blir bara sämre och sämre. Skippa krimskramset som bara blir liggande i en låda för att slutligen hamna på soptippen och satsa på något vettigt i stället. Det är inne att tänka på miljön, så varför inte passa på att låta Sydskånska Kennelklubben föregå med gott exempel?!

Ställde Ronja på International Dogshow, som Malmö Int kallades detta år av någon anledning. Filip Johnsson dömde labradorerna med 75 anmälda hundar. Kvaliteten var förhållandevis jämn och inga 3:or eller KEP utdelades. Stämningen runt ringen var avslappnad om än inte uppsluppen och som vanligt var applåderna sparsamma.

Självklart tyckte jag att Filip dömde bra eftersom Ronja vann unghundsklassen med CK och slutade som BT-4. Inte illa för en busig unghund som för dagen var något tunnklädd tillika. Filip dömde lugnt och sansat, dock inte långsamt, vilket jag personligen tycker är en förträfflig kombination.

BIR blev Bolette Heerings gule hane DK UCH SE U(U)CH Follies Traveller och BIM blev Monica Jarl Winnbergs bruna tik Sea-Birds Billion Dollar Baby. För övrigt var det förvånansvärt mycket brunt och lite gult procentuellt sett. Den bruna labradoren vinner onekligen terräng här i Norden, både på gott och ont. Förr i tiden var det näst intill otänkbart att para gult med brunt. I dag ser en del detta som en utmaning. Att få en kull med alla tre färgerna var inte populärt för bara ett tiotal år sedan. Numera verkar detta inte vara något man bekymrar sig för. Frågan är hur det kommer att se ut i framtiden? Kommer man att se mellan fingrarna på sämre pigment och ljusare ögon rent generellt?

Hem och byta kläder och sedan direkt iväg till barnkalaset för Benjamin och Alexandra. Jag var lagom mör i hela kroppen, skadad som den är efter mina vurpor på isfläckar och hala gatstenar under 'istiden' som varit. God mat och kaffe med tårta gjorde susen, men ljudnivån var på topp med hela huset fullt av barn. Väl hemma trodde jag nästan att jag skulle kunna stå och sova. Efter en tupplur framför TV:n och Morden i Midsommer, har jag nu vaknat till liv för att skriva detta inlägg i min blogg. Nu känner jag att ögonen börjar gå i kors, så go'natt.

Här sitter jag nu igen vid min dator, öm i hela kroppen efter en vurpa på Malmös glashala gator i går på väg till jobb. I dagens SDS beskriver man gårdagen som 'vinterns värsta dag'. UMAS hade femtio fallolyckor på akuten redan på förmiddagen. Tack och lov bröt jag ingenting, tror jag. Jag tänker inte röntga mig i alla fall. Tog en Ipren mot värken när jag kom till jobb och lyckades ta mig igenom dagen, om än delvis haltande.

Som tur är har jag lediga fredagar. Körde ner till stranden med Ronja som jag brukar. Hon måste ju helt enkelt få sina dagliga dopp bland isflaken. Själv förflyttade jag mig, skulle man kunna säga. Dock blev det en i och för sig härlig promenad längs strandkanten i förmiddagsdiset med en temperatur runt +2 grader. Den förrädiska isglaserade snön ligger kvar på vissa avsnitt och då gäller det att se upp. Det var just en sådan isfläck som orsakade min strandvurpa för väl ca två månader sedan. Sviterna efter denna har nu kompletterats med gårdagens lårmuskelskada, så man är långtifrån fit for fight, dock mobil, vilket är det viktigaste när man har hund.

Det smärtar mig långt in i hjärteroten att jag inte är på Crufts i skrivandes stund. Trots att det är så länge sedan sist, kan jag förnimma nästan alla sinnesintryck som möter en när man träder in och ser alla hundar och varustånd, ja hela atmosfären, som inte kan jämföras med någon annan utställning jag har varit på under årens lopp. Måste tillägga att jag då tänker på Earls Court för jag har aldrig varit på The NEC Birmingham. Jag hade sett framemot att se toppskiktet av de engelska labradorerna och kanske en och annan ditrest. Lördagen hade jag tänkt vika för Akitorna.

Men, jag är lycklig ändå, för jag har ju Ronja och Dreamer på 'hundsidan', men det finns ett liv utanför hundarna också. Lyckan där är mina barn och barnbarn, så vem är jag att klaga?!

Några galna bilder på mina barnbarn Benjamin och Alexandra. De börjar bli vana vid att jag fotograferar dem och agerar helt utan hämningar. Benjamin har tappat sina framtänder för ett tag sedan. Den ena nya låter vänta på sig, men det är ju precis så här det brukar se ut när man går i första klass.

Alexandra, å andra sidan, är bara inne på första garnityret så 'saglet' rinner konstant. Som synes på bilderna är bordskicket inte så förfinat. Som grädde på moset har Alexandra också fått vattkoppor.

Ja, så var det dags igen med ny kurs - en fortsättningskurs från valpkursen i somras. Ronja ska nog löpa snart, så hon är lite disträ och inte blir det bättre av att undertecknad minst sagt är lindrigt intresserad, skam till sägandes. Detta harvande fram och tillbaka med kommandon hit och dit. Jag tröttnar till och med fortare än Ronja. Gud, vad jag tycker det är tråkigt att träna lydnad!!

Jag hatar att träna överhuvud taget. En gång, för ett par år sedan, infann jag mig förhoppningsfullt för en provträningsgång på ett gym i Malmö. Träningsbyxor och dito skor hade inköpts för ändamålet plus en liten handduk, som man skulle ta med sig (?). En instruktör visade mig hur alla möjliga tränings-
redskap skulle ställas in efter just mig och mina förutsättningar och instruerade mig hur jag skulle gå tillväga för bästa resultat. Sedan skulle jag själv göra om hela varvet. Jag blev bara så trött på att ändra alla redskapen och göra samma sak tio gånger, så jag hoppade över de mest omständliga redskapen och gick lättad därifrån för att aldrig mer återvända.

Egentligen borde jag lägga ner hela min själ i hundkursen eftersom jag har problem med inkallningen på Ronja. Hon älskar Gud och allt som rör sig på denna jord, Jag har inte en chans om något intressant har fångat hennes öga. I helgen blev jag utskälld av en familj som dök upp från ingenstans, mitt när jag och Ronja gick och njöt i förmiddagssolen på stranden i Kämpinge. Som ett spjut var Ronja där och hoppade och studsade med ivrigt viftande svans. Då hörde jag en ilsken vissling, som inte bådade gott. Innan jag fått syn på paret började båda skrika att jag skulle koppla min hund för dom hade en dotter som var två år gammal. Kvinnan påstod sig vara rädd för hundar, vilket jag inte märkte något av för det hindrade henne inte från att kasta ur sig den ena beskyllningen efter den andra utan att så mycket som titta åt Ronja. Mannen påpekade föraktfullt att sådana som jag inte borde ha hund och tillade att labradoren statistiskt sett är den hundras som står för de flesta bitskadorna på barn!!!

Det gick ögonblickligen upp för mig att jag mött en komplett idiot. Han hade 'hört' detta, kan man tänka sig?! Jag kunde inte låta bli att säga några väl valda ord och avslutade med att sådana som dom kanske inte skulle ha barn. Inte populärt precis. Tvååringen satt i mannens famn och tittade med stora förvånade ögon på mig och Ronja. Ett bra sätt att lära sitt barn att bli hundrädd, tänkte jag i mitt inte så speciellt stilla sinne. För mitt eget bästa valde jag sedan att vända ryggen till och promenera därifrån, kokande av ilska. Glåporden från paret följde mig så länge jag kunde höra dem. Tack och lov träffade jag en trevlig man med en 'jaktlabrador' (från Like'ims visade det sig). Inga idioter inom räckhåll, så jag kopplade loss Ronja. De båda hundarna hade hur kul som helst och dagen var räddad.

Den som kommer på en hundraprocentig inlärningsmetod för inkallning av hund skulle nog bli stenrik.
En valpköpare och tillika god vän till mig har faktiskt en bombsäker inkallning på sin hund. Problemet är bara det, att han vet inte hur det gick till. Typiskt!!

I morgon fyller mitt äldsta barnbarn Benjamin 8 år. Den 18 fyller mitt andra barnbarn Alexandra 2 år. I slutet av augusti väntas undertecknad bli farmor för tredje gången. Genus är ännu okänt. Spännande!! Det något kontroversiella pojknamnet 'Valentino' är på förslag. Benjamin hyser stor faiblesse för det amerikanskt klingande 'Junior' av någon outgrundlig anledning. Kanske inte världens bästa i kombination med Pasquariello?! Något förslag på flicknamn har ännu inte tagit form.

Har precis varit och ögonlyst Ronja och hon var OK, tack och lov! Passade också på att Rabies-vaccinera henne. Notan gick på 856 kr. Omvaccinering om 4 veckor och sedan blodtest, så det blir en nätt liten summa allt som allt till slut. Tur man vet var man ska lägga sina pengar, men jag är så glad och tacksam ändå, som blott en hunduppfödare kan vara.

Snön ligger djup på taken och marken efter ett nytt snöoväder i morse. Grannarna skottar som galningar, men själv tar jag det lugnt. Skottar en smal gång till brevlådan och ut på gatan och sedan precis bakom bilen, som jag parkerar nära villagatan. Visst kunde det sett snyggare ut på vår garageuppfart, mycket snyggare rent av, men för det första har jag skadat min vänstra handlov när jag halkade på en isfläck och för det andra är jag inget snöskottningsfreek. Jag gör bara det allra nödvändigaste. Alla mina skottande grannar är dessutom män, dock inte några tjänstvilliga gentlemän, som vänligt erbjuder sin hjälp. Nej, dom sitter bakom gardinerna och tittar roat på mig i mina fruktlösa försök att få undan den värsta snön. Dom förfasar sig säkert över slutresultatet, men det bekommer inte mitt glada hjärta ett dyft. Låt dem våndas över den förstörda oklanderliga enhetligheten längs villagatan.

Vintern har verkligen slagit sina klor även i de allra sydligaste delarna av Skåne. Det är i princip omöjligt att ta sig fram på ett naturligt sätt eftersom gångbanor, cykelstigar och villagator är som isbanor. Gick ut med Ronja i morse med små, små musasteg och var inställd på att eventuellt halka omkull. I min aktningsvärda ålder är det speciellt olämpligt att bryta armar och ben. Har fortfarande ont i vänster arm efter att ha halkat på en isfläck på Ljungskogens strand, där jag brukar rasta Ronja, och det var för över en månad sedan. Då var jag helt säker på att jag brutit armen. Hörde hur det knakade i armen och brakade i backen, men tack och lov inte i baken.

I 50-årsåldern bröt jag armen efter att ha försökt fånga in en häst på sommarbete. För sju år sedan bröt jag höger knäled när en unghund sprang ner mig. Mellan varven har jag vrickat båda fotlederna otaliga gånger på våra hundpromenader. Speciellt dolda hålor i gräsmattor är min mardröm. Sådana återfinns i mängder på större hundrastplatser som bekant.

För två år sedan råkade Dreamer göra en helomvändning på en smal stig när han busade med en annan hund och vips kände jag hur knäskålen på vänster ben förflyttade sig mot högra benets dito och däckade av smärta. Som tur var hade jag bara skadat ledbandet vid knäet denna gång, men det var nära ögat att jag bröt även vänster knäled. Lyckades släpa mig till bilen en bit bort och dessutom köra hem, men då fick jag lyfta 'kopplingsbenet' med hjälp av min vänsterhand när jag skulle växla.

För säkerhets skull har jag nu laddat upp med ett helt lager av Apotekets Futuro stödbandage-serie. I mitt sortiment ingår för närvarande ett knäbandage, ett handbandage och två fotbandage, eftersom jag vrickade båda fötterna på samma dag senast. Hade två elefantvrister på kvällen och kunde knappt gå överhuvud taget. Haltade på jobb i en hel vecka. Mina arbetskamrater tror för övrigt att jag har en skruv lös beträffande mitt 'hunderi' och dom är tyvärr inte ensamma. Mina nära och kära har vant sig vid det här laget, men av och till tycker även dom att yttersta gränsen snart verkar vara nådd.

Nu äter jag extra kalciumtabletter för skelettet i förebyggande syfte. Egentligen skulle man ju ha urstarka ben när man går så mycket som man gör, men jag har säkert tunn benstomme. Det hade nog blivit en 2:a i kvalitet. Tur man inte behöver ställas ut och inte behöver man betala extra för inregistrering av barn heller, fastän man inte är 'officiellt' meriterad.

Drygt en månad kvar till Malmö Int, som jag så förhoppningsfullt anmält Ronja till eftersom hon var i toppäls. Nu fäller hon som ett såll och är väl snart rent naken. Det var inte ens lönt att borsta henne eftersom kammen var smockfull i ett enda drag över ryggen. Snön var full med svarta hårtussar och såg nästan ut som en Dalmatinerpäls.

Jag längtar innerligt till den dag då marken är bar och jag kan börja cykla med Ronja. Har ju inte vågat göra det innan hon röntgades. Cykelmotion i varierande gångarter och tempo är utmärkt motion i kombination med fritt släpp och vanliga promenader dagligdags. Bra motion för en annan också.

På måndag ska Ronja ögonlysas och visst är jag nervös. Man får be till Gud och hoppas på det bästa. Vad annat kan man göra? Det är i alla fall en fördel att man får veta resultatet direkt. Fast, ibland kan man få vänta ...

När jag importerade Smitan Appollo Of Sandylands 1990 var han redan 11 månader gammal. Jag ögonlyste honom månaden därpå. Ögonlysande veterinär trodde sig se sitt kanske första fall av Central PRA (CPRA) på en labrador här i Sverige, men var inte säker, bland annat eftersom endast ena ögat var drabbat. Hon vågade helt enkelt inte skriva något alls eftersom hon var osäker på diagnosen. Pollo ögonlystes tre månader senare (!) av professor Kristina Narfström, nyss hemkommen från USA. Det visade sig att han hade Retinopati. Så här beskriver veterinär Lennart Garmer denna ögondefekt vid en föreläsning 2007.

När man läser nedanstående under Anomalex (SKK Sund Hundavel) kan man förstå att det kanske inte alltid är så lätt att skilja agnarna från vetet.

RETINAL PIGMENTEPITELSDYSTROFI (RPED) - TIDIGARE 'CENTRAL PRA'

"Retinal pigmentepitelsdystrofi, RPED, är en sjukdom i ögat som förlöper med fortskridande inlagring av fettpigment i pigmentepitelet, det cellskikt som ligger under syncellerna i näthinnan. Detta fettpigment är en onormal ansamling av restprodukter från syncellernas arbete som av okänd anledning inte transporteras bort. Först fylls pigmentepitelets celler av restprodukten och efter hand invaderas även själva näthinnan. Därvid påverkas syncellerna, tappar och stavar, så att de bryts ner och förlorar sin normala funktion.

De flesta hundar med RPED visar inga eller ringa symtom. Förändringen kan påvisas vid ögonlysning tidigast vid 1-1 1/2 års ålder och ses som bruna öar av pigment. Runt dessa syns en fläckvis ökad återreflektion av ljus.

En liten nedsättning av synen kan förekomma i starkt dagsljus medan synförmågan i skymning är normal. Symtomen liknar alltså inte dem vid PRA-sjukdomarna som börjar med att hundarna blir nattblinda.

Nyare forskningsrön tyder på att symtomen från ögonen bara är ett av flera delsymtom. Grundproblemet kan vara felaktig utfodring av vissa individer med en sjuklig förändring av upptaget av fettlösliga vitaminer. RPED har tidigare förekommit i hög frekvens i Storbritannien under namnet central PRA. Under en tjugoårsperiod har frekvensen minskat från 14 proc. till 0.25 proc. Raser som särskilt visade denna förändring var border collie, briard, collie, golden retriever, labrador retriever, shetland sheepdog, cocker spaniel, engelsk springer spaniel, och welsh corgi cardigan. Fall av sjukdomen har även förekommit i låg frekvens i USA. Endast enstaka fall har påvisats i Sverige."

Man kan i alla fall inte klaga på att ens liv saknar inslag av varierande spänningsmoment. I samman-
hanget vill jag tillägga, för att ge en ytterligare dimension till spänningsmomentet, att båda Pollos föräldrar saknade såväl röntgen- som ögonstatus när jag åkte hem med honom. Han var inte uppfödd på Sandylands utan av en väninna till Gwen Broadley som huvudsakligen födde upp Pekingese, men vars make använde labradorer vid praktisk jakt, varför en och annan Sandylandsbaserad labradorkull då och då såg dagens ljus.

Väninnan/uppfödaren i fråga kontaktades per telefon av Gwen, som sedan lämnade över telefonen till undertecknad där vi satt vid köksbordet på 'gamla' Sandylands. Det föll nu på min lott att förklara alla 'måsten' som gällde för inregistrering i SKK av en från England importerad hund. Man kan bara tänka sig hur detta uppfattades av en huvudsakligen Pekingese-uppfödare där vid den tiden (1990). Som vanligt agerade Gwen snabbt och effektivt och ordnade med att båda Pollos föräldrar vederbörligen röntgades och ögonlystes. Här hemma i Sverige gick jag och svettades. Allt hängde i luften och kunde rasa på en gående gång, om det ville sig illa. Föräldrarna var OK som tur var, men sedan kom ju chocken vid ögonlysningen. Resten är historia.

Är i färd med att uppdatera en hemsida och skulle bland annat sätta in ett foto på pappan till en förestående valpkull. På artig förfrågan om lån av foto från hanhundsägaren fick jag följande svar: "Detta foto får ej ändras, varken hunden eller bakgrunden och endast användas till XX hemsida." - Ingen inledande hälsning och ingen avslutningsfras, inte ens namnet. - Man blir riktigt varm om hjärtat när man får ett sådant svar.

Först och främst kan man fråga sig varför i hela fridens namn jag skulle göra något av detta över huvud taget? Sedan kan man högeligen förvånas över att just denna person svarar mig på detta sätt, speciellt som vederbörande själv har ändrat foton tagna av undertecknad, utan att ens fråga. Men, å andra sidan sägs det ju att som man känner sig själv, känner man andra. Orkar inte ens bråka om saken. Snacka om att kasta sten när man sitter i glashus! Frånsett allt detta förundras man över den attityd man möter hos en uppfödare inom samma ras. Mycket beklämmande!

Måste bara nämna att jag i samma veva tillskrev en annan hanhundsägare i samma ärende och fick ett helt okomplicerat och positivt besked, precis som det ska vara när man samarbetar uppfödare emellan. Mycket glädjande!

Annars kan det vara både intressant och lärorikt att vara webbmaster. Det känns bra att göra någon nöjd och glad, inte minst.

Jag är webbmaster för endast två hemsidor numera. Har suttit sysslolös i det närmaste under hela 2009, men nu börjar det ramla in material och det är kul. Kanske börjar hemsidorna bli passé till förmån för bloggar och annat?

Tidigare skötte jag flera hemsidor, men det kan bli ganska betungande i perioder med för många, speciellt som det av någon konstig anledning ofta slumpar sig så, att allt material kommer in ungefär samtidigt från alla håll. Beslöt därför att begränsa mig till mina nuvarande två plus min egen som ju också innefattar min blogg.

Hemsidor bör spegla ägarens personlighet i viss mån. Den bör vara saklig utan att vara tråkig och ge ett seriöst intryck. Stavfel och dålig språkbehandling kan förstöra den bästa hemsida, liksom undermålig bildkvalitet och allmänt dåliga bilder på hundarna. Viktigt är också att man kvickt och lätt hittar det man letar efter och att man inte 'ramlar' ur sidan när man navigerar hit och dit. Detta kan förebyggas på olika mer eller mindre smidiga sätt.

Nu tänker ni säkert att jag är en riktig petimeter och det måste jag nog erkänna att jag till viss del är. Kanske en yrkesskada eftersom jag arbetat som sekreterare i 100 år känns det som, men även därför att jag är väldigt intresserad av det skrivna språket. Jag sitter och filar på bilder, texter och layout tills jag nästan blir nöjd, för riktigt nöjd med en hemsida blir jag nog aldrig. Hela tiden dyker det upp nya idéer och uppslag och då måste jag ändra på tusen olika ställen för att den ska 'hänga ihop'.

Nej, nu måste jag sluta att skriva om hemsidebyggande för annars kommer jag aldrig i säng. Timmen är sen, så jag säger go'natt.

I dagens Sydsvenska Dagbladet stod att läsa:
"Jordbruksverket har koll på vilka hundar Malmöborna har: Sydsvenskan har tio-i-topp-listan!"

RAS

1) Blandras
2) Jack Russell Terrier
3) Schäfer
4) Rottweiler
5) Labrador Retriever
6) Golden Retriever
7) Dvärgpudel
8) Cockerspaniel
9) Am Staffordshire Terrier
10) Cavalier King Charles Spaniel

TOTALT

ANT DJUR

3 102
     481
     396
     371
   316
     294
     279
     240
     238
     171

11 138

ANT ÄGARE

2 881
   451
   359
   343
   295
   281
   259
   212
   227
   138

9 519

Undrar om SKK har läst detta? Jag arbetar i Malmö och är inte ett dugg förvånad. Ser nästan aldrig en rasren Labrador men massvis med gatukorsningar eller 'trevägskorsningar' som många ägare kallar sina blandrashundar med ett ursäktande litet skratt.

"Svenska Kennelklubben bildades 1889 av en grupp adelsmän och jägare med syftet att ta vara på goda jakthundars egenskaper. Genom införande av stambok, hundutställningar och tävlingar ville man bevara och renodla rasernas specifika egenskaper."

"Svenska Kennelklubben (SKK) är en organisation för alla med hundintresse. Oavsett om du är uppfödare, jägare, tävlar med din hund eller bara har den som sällskap, så arbetar vi för dig och din hund."

Som uppfödare känns det som om hela andemeningen med SKK gått förlorad. Vi förväntas följa fler regler och anvisningar än någonsin förut, men SKK beskriver sig själv som en organisation för hundintresserade. Om inte vi uppfödare och utställare av rasrena hundar betalade medlemsavgifter, anmälningsavgifter och alla andra 'måste-avgifter' till SKK, hur skulle då 'organisationen' kunna fungera frågar jag mig ivrigt?!

Något måste göras för att lyfta fram den rasrena hundaveln. Annars kommer vi snart att vara tillbaka på ruta ett och se oss förflyttade 121 år tillbaka i tiden.

Sitter här hemma och kan inte mycket annat eftersom vi är mer eller mindre insnöade (fri tolkning) här i Höllviken. Gjorde för skoj skull en ekonomisk översikt över mina utgifter och inkomster i Excel. Lägg märke till ordningsföljden som precis som på fodersäckarna går från mest till minst! Konstigt nog såg det hyfsat ut, men så var ju översikten generell för det kommande året. Varför har jag då nästan inga pengar kvar i börsen/på kontot denna månad?! Visst ja, jag hade ju HD/AD-röntgat och vaccinerat Ronja, köpt färskfoder och torrfoder till henne samt lite hundtugg och märgben. Höll på att glömma att jag anmält Ronja till Malmö Int också, plus att jag betalat medlemsavgifter till tre olika hundklubbar och länkningen till LRK. Summan av denna kardemumman hade helt plötsligt ätit upp hela beloppet under 'Övrigt' och mer därtill.

Inte blir det bättre nästa månad för då ska Ronja ögonlysas och vaccineras mot Rabies och så ska vi börja på kurs igen, så då tillkommer anmälningsavgiften för denna. Min hemska kvarskatt ska också betalas så jag får nog suga på ramarna för att få det hela att gå ihop. Crufts kan jag helt och hållet glömma detta året också, så det blir 21:a året i rad sedan jag var där senast.

Men, jag älskar min Ronja och skulle inte sälja henne för allt smör i Småland. Vad ska jag med en massa pengar om jag inte har henne?!

Är det någon som undrar varför åsnan Ior pryder 'home'-sidan under bilden av Ronja? Jo, så här var det. - När Ronja anlände till Landvetter fanns en stor vit plastpåse fästad vid hennes träbur. I denna låg en gosefilt, två tuggben och åsnan Ior, som var nästan hälften så stor som hon själv. Ronja gillade sin Ior och använde honom bland annat som huvudkudde. Till slut blev Ior ganska snaskig, dock intakt förutom rosetten på svansen. Jag funderar på att försöka tvätta den i en tvättpåse i tvättmaskinen. Kan inte tänka mig att kasta bort Ronjas egen Ior, även om jag numera har köpt två nya - en liten till bilen och en medelstor tronar på min sänggavel. Ior har blivit Ronjas och min maskot, som vi hoppas ska föra tur med sig framöver.

Glömde förresten berätta om filmen Hachiko, som bygger på en sann historia om en japansk akita som förblev sin döde husse trogen livet ut. En helt underbar film om man älskar hundar och då speciellt rasen Akita, vilket jag ju gör. Visst kunde man även vila ögonen på Richard Gere, som spelade den mänskliga huvudrollen. Inte ett öga var torrt i den fullsatta biosalongen på Filmstaden i Malmö. Akitan, som spelade Hachiko, var dessutom väldigt rastypisk och mycket tilltalande, så det var en njutning bara det. Ska inte sticka under stol med att jag blev sugen på en Akita igen. Tyvärr verkar American Akita bli alltmer populär till nackdel för den japanska akitan, vars officiella namn numera är Akita, rätt och slätt. För den intresserade finns en hel del att läsa här

Vår egen Yamato-Go var en Akita-Inu, som rasen kallades officiellt 1984, då han föddes. Svart 'mask' är inte tillåtet på en Akita efter år 2000, då Akita-Inu typades om till Akita respektive Great Japanese Dog (GJD), som återigen bytte namn till American Akita år 2006.

Man kan undra hur Toto skulle ha typats eftersom han rent exteriört såg ut som en ganska medioker representant för rasen Akita, men med mask. Fast, på den tiden såg inte GJD/American Akita ut som dom gör i dag på långt när. De var generellt tunnare i benstommen och deras Schäferinfluens var förhållandevis synbar, speciellt då öronens storlek, tjocklek och form. Väldigt mycket har hänt exteriört och även temperamentsmässigt sedan dess.

"When God had made the earth and sky, the flowers and the trees, he then made all the animals, the fish, the birds and bees. When at last he'd finished not one was quite the same. He said I'll walk this world of mine and give each one a name. And so he traveled far and wide and everywhere he went, a little creature followed him until it's strength was spent. When all were named upon the earth and in the sky and sea, the little creature said. "Dear Lord, there's no name left for me." Kindly, the Father said to him: "I've left you to the end. I've turned my own name back to front and called you DOG, my friend."

Pengarna rullar och folket jublar! Denna månaden är en katastrof, som vanligt. Julens ekonomiska efterdyningar börjar göra sig påminda och nya käcka 'hundutgifter' adderas på. Röntgen och vaccinering och så hundmat och lite annat smått och hundgott naturligtvis. Nästa månad blir det ögonlysning och ny vaccination.

Bilen är ett annat nattsvart hål som aldrig blir igenfyllt. Besiktigade bilen i förra veckan och som vanligt blev den underkänd. Nu ska bromsrör och bromsslangar bytas ut till den facila summan av drygt 4000 kr, inkl ombesiktning, som bilverkstaden ombesörjer. Skönt, så slipper man stå på Bilprovningen och vänta igen. Som tur är har jag mitt Mekonomen-kort och kan dela upp betalningen på fyra månader utan extra kostnader eller ränta. Detta har varit min räddning varje år. Hade precis betalat färdigt en reparation sedan i höstas. Det är ju bra med kontinuitet så att man inte vänjer sig vid att ha några korvören extra i börsen varje månad. En ytterst farlig vana i hund- / bil-sammanhang.

Snön ligger förhållandevis djup i ett vintrigt sydvästligt Skåne för närvarande. Det blir till att ta bussen till jobb i morgon igen för vem vill fastna i en snödriva på motorvägen?!

Har nu äntligen fått 'handlerhjälp' till Ronja. Vädret kunde ha varit bättre, men vad gör man när solen skiner när man jobbar och går i moln när man är ledig?! Snön utgör inte världens bästa kontrast för en svart Labrador heller för den delen. Resultatet hur som helst finns att skåda här

Ska beställa tid för ögonlysning. Sista 'hälsonålsögat'. Sedan kommer det ytterligare prövningar som
t ex om Ronja kommer att ha lust att para sig, bli dräktig, ha okomplicerade valpningar, vara en god mor till sina valpar samt naturligtvis få sunda valpar av den typ och kvalitet som håller måttet för seriös avel. Många väsentliga kriterier ska uppfyllas för en blivande avelstik. I motsats till 'blandrasproducenter' räcker det inte med trevliga små gulliga valpar. Bara det bästa är gott nog för den verkligt intresserade uppfödaren.

I morgon ska mamma och jag gå på bio. Gissa vilken film vi ska se? - Hachiko naturligtvis! Den verklighetsbaserade historien om Akitan som väntade förgäves på sin döde husse.

Kollade på SKK Hunddata sådär i förbigående. Trodde väl aldrig egentligen att Ronjas röntgenresultat redan hade hunnit publiceras - men vad skådar mina ögons ljus!! Höfter A och armbågar ua (0). Luften gick ur mig alldeles. Vågade knappt titta en gång till. Nu börjar jag äntligen fatta att hon är FRI!!!

Verkligen snabba ryck, men så slängde jag mig också på datorn och betalade in avgiften på 300 kr till SKK så fort jag kom hem från Djursjukhuset i Malmö.

Nu måste jag långsamt smälta denna lycka som vederfarits oss - Ronja och mig.

Här sitter jag och våndas inför Ronjas röntgenresultat. Annat vore det om man pysslade med 'uppfödning' av blandrashundar som numera har blivit minst sagt lukrativt.

- Vadå stamtavla? - Vadå röntgen? - Vadå ögonlysning? - Vadå meriter? - Vadå inregistrering av valpkull? - Vadå uppfödarförsäkring? Jag är ju ingen uppfödare - jag har bara parat min tik för att hon är så fin och så är det ju bra för henne också, för då får hon inte livmoderinflammation när hon blir gammal. Grannens hanhund är så snäll och så är dom ju så gulliga tillsammans. Barnen tycker att det ska bli såååå kul med små valpar. Vi ska ha valparna i köket och så tjänar man ju en hacka när man säljer dem! Det är bara att sätta in en annons på Blocket. Folk köper hellre en blandras för dom är mycket friskare än renrasiga hundar för dom är alldeles för inavlade nuförtiden.

Ljuv musik för alla oss uppfödare av renrasiga hundar som går på knäna till följd av alla förpliktelser som ideligen pådyvlas oss från SKK m fl. Mötte en livrädd strävhårig Foxterrier härom veckan. Tjejen som höll i kopplet urskuldade sig med att hon inte ägde hunden utan bara passade den. "Hon är rädd för nästan allting", men så kommer hon ju också från en kennel, var hennes kommentar.
- Hur menar du då? undrade jag, minst sagt förvånad. "Det vet man väl hur det är", replikerade tjejen.
Det framgick då att hon litade mycket mer på en privatperson som födde upp en kull valpar för dom var inte ute efter att tjäna pengar som kennlar var. Jag kände mig både arg och paff för vad kunde jag sätta emot en sådan bergfast inställning utan att riskera ett mindre alternativt större ordgemäng?!

På samma promenad mötte jag en 'renrasig' labrador utan stamtavla. Den såg ut därefter och lite till. Den stolta ägarinnan var inte intresserad av utställning, så stamtavlan var absolut inte viktig i sammanhanget. Dessutom hade hon ju sett både mamman och pappan. Mamman var en renrasig labrador, dock inte röntgad. Pappan var nog en renrasig labrador, men han hade ingen stamtavla och var inte röntgad. Båda var hur sunda och trevliga som helst och hon hade minsann fått träffa dem personligen hemma hos 'uppfödaren', som för övrigt var hur vänlig och seriös som helst för valparna var både veterinärbesiktigade, chippade och vaccinerade. - Vadå matlista?! Nej, någon sådan hade hon inte fått. Hon köpte ett torrfoder på ICA som var JÄTTEBRA och utfodrade enligt doseringen på fodersäcken. Gud så praktiskt och kvickt och lätt!!

Jag gick hem med mycket blandade känslor inför mitt uppfödarvärv. Här spenderar man allt vad man äger och har och lånar till resten för att försöka bygga upp sin kennel med ett avelsmaterial man noga studerat och valt ut med omsorg för att sedan höra att blandrashundar är mycket friskare och kennlar vet inte vad dom sysslar med utan tänker bara på att tjäna pengar. Jag tar mig för pannan i vanmakt och tror på nästan fullt allvar att jag nog faktiskt är knäpp på riktigt.

/Katja

Nyss hemkommen från Djursjukhuset i Malmö, där jag brukar röntga mina hundar. Duktig röntgen-
personal och proffsigt bemötande har definitivt högsta prioritet när det gäller HD/AD-röntgen. Sedering sker med Domitor. Ronja var totalt utslagen och rörde inte en fena under hela röntgenproceduren. Oops! Kanske får en del uppfödare hicka när detta läses? Fördelen är att hunden verkligen kan placeras helt korrekt, kvickt och lätt. Visst, det finns gränsfall och förespråkarna för Plegicil är flera. Själv är jag kluven i denna diskussion. Ronja är busig som få, så valet var enkelt i mitt fall. Hon svarade mycket bra både på Domitor och Antisedan, d v s somnade på ca 5-7 minuter och vaknade upp på lika många minuter ungefär.

Jag känner dock till en veterinär (privatklinik) som säger sig använda Plegicil som sedering vid HD/AD-röntgen, men som ger Antisedan för uppvaknande. Mig veterligen är inte detta möjligt. Mycket förbryllande, i sanning!

På Djursjukhuset i Malmö ges inga förhandsbesked, så här gäller det att ha is i magen. Försiktigt (faktiskt!) frågade jag om man möjligtvis kunde få bilderna printade. Nej, det kunde man inte, men man kunde få en CD-skiva på dem. Toppen!! Har nu suttit och studerat bilderna på datorn och jämfört med tidigare kopior på 'gammaldags' röntgenbilder, som ju inte höll tillnärmelsevis samma höga kvalitet som nutidens digitala. Förr kunde man få en kopia på bilderna som skickades in till SKK. Man lade då två plåtar ovanpå varandra. Kopian blev inte lika skarp som originalet, men var bättre än inget. Det är intressant att jämföra röntgenbilder på olika labradorer. Ingen är den andra riktigt lik och det kan vara stor skillnad på skelettets utseende och tjocklek. Egentligen blev jag inte mycket klokare utan snarare tvärtom, d v s allmänt förvirrad.

Hur såg nu bilderna ut då?! Enligt röntgenassistentens och min 'humble opinion' såg både höfter och armbågar bra ut, men vi är ju varken veterinärer eller SKK-avläsare, så den som lever får se. Armbågarna är egentligen endast en vild gissning eftersom jag personligen aldrig blir riktigt 'klok på' (är det kanske bara i Skåne vi säger så?) hur man bedömer dessa. Hur som helst, jag tar definitivt inget för givet. Allt kan fortfarande hända och sedan ska vi inte glömma bort ögonlysningen. Hujedamej!! Ännu ett nålsöga att ta sig igenom, men det får vänta tills jag har röntgenresultaten i min hand. Man får vara försiktig med sitt enda lilla hjärta. Mitt har nästan precis hoppat i rätt läge igen.

Förresten, på tal om priser på HD/AD-röntgen ... Jag betalade totalt 1 100 kr. Det tycker jag är billigt. Kan tänka mig att det kostar betydligt mer i vår kära huvudstad?

Nu är tid beställd till röntgen ... sanningens ögonblick blir ett dokumenterat faktum ... förhoppningar tänds som i ett glädjerus eller raseras i ett enda slag - allt står på spel med andra ord. Jag bävar, inte för att Ronja någonsin har haltat eller verkat stel i lederna, utan för att hennes öde nu till viss del vilar i andras händer. Kommer kennel Caccia äntligen att kunna resa sig ur askan?! Senaste kullen föddes 2005 och i den fanns endast en bunke hanvalpar. Nu vill jag naturligtvis inte låta otacksam, men det är väl ingen uppfödare som hoppar i luften av glädje för det precis?! Sedan dess har oturen varit min ständige följeslagare. Låter jag som en olycksprofet? Visst gör jag det, men hoppet finns alltid kvar. Visste ni förresten att hoppet är det sista som lämnar människan? Ska tänka på det när jag sitter i väntrummet, snustorr i munnen och svettig om händerna med huvudet fullt av förvirrade och osammanhängande tankar - d v s så nervös man bara kan vara inför ett sådant här 'röntgendomsprov'.

I ett blåsigt och kallt Skåne, med spridda isfläckar här och var på fälten, gav jag mig åstad med Ronja och min kamera i syfte att försöka få till ett helfigurfoto av henne. Det gäller att vara i ständig beredskap ifall Ronja skulle få för sig att ställa upp sig och stå stilla i någon sekund eller så. Tyvärr ville inte solen titta fram på riktigt utom när Ronja var minst 100 meter bort. När man fotograferar svarta hundar behövs det åtminstone lite sol så att pälsen lyser upp. Lyckades pricka in nedanstående bild när Ronja var ganska nära. Solen lyste dock med sin frånvaro (vitsigt värre!).

Lycklig eller ej, men tiden går fort i alla fall och snart är det dags att börja jobba igen, vilket jag faktiskt ser framemot. Helger och ledighet i all ära men i mitt specifika fall, som ofrivillig mambo, är det skönt att komma hemifrån då och då. Det finns emellertid inget ont som inte har något gott med sig och tvärtom, så man ska inte klaga alltför mycket, kanske?!

Börjar tvivla på om jag ska kunna åka till Crufts trots allt. Räknade på reskostnader, hotell och inträdesbiljetter och kom fram till en rätt saftig summa. Skulle gärna vilja titta på Akitorna (Utility Group) på lördagen också. Har tyvärr en kvarskatt på ett par tusen att betala samtidigt som Crufts går av stapeln. Fattar inte att det blivit så. Brukar inte ha kvarskatt utan tvärtom. Funderar på om det s k jobbskatteavdraget fås med ena handen och dribblas bort med den andra via olika politiskt skattetekniska finesser? Jag vet att jag betalar rätt skatt eftersom det ingår i mina arbetsuppgifter på jobb. Måste erkänna att jag inte tycker det är speciellt 'häftigt' att betala skatt utan ett nödvändigt ont.

Känner att jag vill röntga Ronja inom de närmaste två månaderna så att jag vet var jag står. Känns lite osäkert att avelsplanera när man inget vet. Visserligen har hon aldrig haltat trots ett mycket busigt liv på hunddagis och allting, men man vet ju hur röntgenresultat kan spela en stora spratt.

Helt plötsligt vägrar Ronja äta ett torrfoder (Purina ProPlan Puppy Salmon & Rice) som hon ätit i flera månader. Har provat med ett annat Purina torrfoder och det äter hon, men absolut inte det förstnämnda. Undrar om det kan härskna i säcken fastän jag förvarar det svalt och bäst-före-datum ligger långt fram i tiden? Har faktiskt provat med Bravo färskfruset hundfoder och det gillar hon verkligen. Tycker att kvalitetsfodermärkena har blivit på tok för dyra. Senaste prishöjningen var på mellan 70-90 kr per säck och det tycker jag inte är försvarbart, speciellt om hunden inte ens gillar fodret och man måste kasta det. Bravo är inte billigt det heller, men det känns mer naturligt än torrfoder och så märker jag att Ronja verkligen luktar på det och verkar äta det med mer känsla. Kanske är det bara inbillning? Må så vara! Huvudsaken är att det funkar för Ronja. Framöver tänker jag nog kombinera torrfoder med färskfruset för att vara säker på att Ronja får i sig alla vitaminer och mineraler som hon behöver.

Nytt år - nya förväntningar - ny blogg. 2009 var nog inte mitt bästa år, men fort gick det, som tur var. Ronjas ankomst var nog det mest positiva under året på hundsidan. Tänk vilken glädje hon skänkt mig i sorgen efter min älskade Twiggy. Glad är jag också över vad Nina och Dreamer presterat under det gångna året - 1:a pris i lydnad, CK på utställning och genomförd MH-beskrivning är inte fy skam. Så länge det funkar med hundarna är jag också glad, även om det finns några gråsvarta moln på den privata himmeln. Man får vara nöjd med det lilla.

Hoppas kunna åka till Crufts i mars. Har inte varit där sedan 1990 då jag hämtade hem Smitan Appollo Of Sandylands. Det kom också att bli mitt sista besök hos Mrs Gwen Broadley på Sandylands ärorika och minnesvärda gamla kennelanläggning. På den tiden gick Crufts av stapeln på Earls Court i London. Har följaktligen aldrig varit på Birmingham arenan. Man behöver lite perspektiv på sin ras för att inte bli hemmablind. De bästa engelska labradorerna håller fortfarande absolut 'top quality'.

2008 var jag på den engelska labradorklubbens (The LRC) prestigefyllda årliga utställning, så det är inte sååå länge sedan jag uppdaterade mig. Jag blir alltid emotionellt gripen när jag står vid ringside med kameran i 'skjutläge' och njuter av de engelska labradorerna. Livet på en pinne, skulle jag vilja säga.

För övrigt går livet sin gilla gång med stora och små glädjeämnen och bekymmer. Kan naturligtvis inte låta bli att ändra här och var på min hemsida. Blir aldrig riktigt nöjd men så är det ju alltid. Ska i alla fall försöka få till en bra bild på Ronja i helfigur. Det var ju ett tag sedan sist, men till detta behöver man ju 'a little help from a handler friend' plus bra väder. Jag föredrar sol när jag fotograferar svarta eller bruna labradorer, men när det gäller 'di gule' vill jag helst ha klart solfritt väder.