|
Kennel Caccia inregistrerades hos
Svenska Kennelklubben (SKK) 1986. Namnet kom
jag på genom följande tankekedja: Labradoren
är en jakthund - jakt på italienska heter
caccia. Varför italienska? Jo, därför
att jag ville ha ett annorlunda kennelnamn
och var gift med en italienare. Dessutom
hette min stamtik Sandylands Catch
Penny och så heter jag ju själv Katja,
som man med lite god vilja och rörlig
fantasi kan koppla till CACCIA.
Min första labrador införskaffades 1981 från
Robust Kennel. Det var en gul hanhund
Robust
Super Trouper 'Boggie' (SUCH SFUCH Winnie's
Art Director - Robust Snowflake) fast
egentligen skulle jag ha haft en svart tik.
Han åtföljdes samma år av en brun hanhund
Robust Chocolate Fever 'Tango' (Proud
Passopp - Proud Sea Maid).
Som framgår, hade mitt intresse för avel
ännu inte väckts.
Men, så hände det sig
som så, att Tango användes på några tikar och då var
jag naturligtvis nyfiken på resultatet. Det
ena gav det andra och här sitter jag i dag
nästan 30 år och 16 valpkullar senare och är
lika fascinerad som då. Avelsarbetet är som
ett gift i kroppen och man slutar aldrig att
hoppas på valpen med stort 'V'. Min
uppfödning är definitivt inte 'en masse',
men det är heller inte min målsättning. Mina
valpkullar är genomtänkta kombinationer på
ett avelsmaterial som jag har fastnat för.
Dessutom känner jag inget behov av att producera
valpkullar. För mig är avel en konstart och
ingen födkrok. Det kanske låter pretentiöst,
men så är det bara, helt enkelt.
Första valpkullen föddes 1987.
Sandylands
Catch Penny hette tiken och hennes
förstfödda valp var en gul hanhund. Han
hette
Caccia
Monsignore 'Champis' (Minnows
Winter Whizz - Sandylands Poser).
Champis anser jag fortfarande vara den
bästa labrador, exteriört, som jag fött upp. Han var
naturligtvis resultatet av föräldrar med
utmärkta blodslinjer, d v s Sandylands. För
mig är stamtavlan en viktig detalj när jag
väljer avelsdjur. Rastypen är naturligtvis
lika viktig, men dessa båda faktorer hänger
oftast samman eftersom det brukar vara ett
resultat av linjeavel, som de mest
framgångsrika engelska uppfödarna har använt
sig av genom alla tider och fortfarande.
Två andra ytterst viktiga faktorer att ta
hänsyn till i avelsarbetet är hälsa och
mentalitet. Ingen uppfödare kan undvika s k
'måndagsexemplar', men med erfarenhet och
kunskap kan man försöka ta sig förbi de
värsta blindskären. I övrigt gäller
"människan spår, men Gud rår" (kanske även
SKK?) i viss mån.
Under årens lopp har ett antal hundar
importerats med mer eller mindre lyckat
resultat. Min första engelska import (1985)
hette Follytower
Charmaine 'Cindy' (GBSHCH Charway
Blackthorn of Follytower - Follytower
Charmer). Hon var tyvärr inte fri på
armbågarna.
1986 importerades
Sandylands Catch Penny 'Penny' (GBSHCH
AMCH Receiver of Cranspire - GBSHCH
Sandylands Bella), som kom att bli min
första avelstik. Bara några månader därefter
blev jag erbjuden
Follytower Brigantine 'Tina' (GBCH
Kupros Master Mariner - Follytower
Brownthorn). Tina fick två valpkullar, varav
en med min fjärde engelske import (1990)
Smitan Appollo Of Sandylands 'Pollo' (Smitan
Danny Boy - Smitan Topaz Glory). Däremellan
(1989) importerades (från Skottland) den gule hanvalpen
Llenmhar Callum
'Kalle' (GBSHCH
Poolstead Pocket Picker - GBSHCH Lhenmhar
Gemma), som tyvärr varken var fri på höfter
eller armbågar. Vacker som en dag var han
emellertid, men det räcker inte
långt i avelssammanhang.
Från vårt grannland Norge kom 1992 gule
hanvalpen Cha's Samson Sinclair 'Sam'
(Jayncourt Comedy Classic - Bebri's Aurora)
i utbyte mot egenuppfödde
Caccia Lancillotto Del Lago 'Lance'
(Langdale Black Grouse - To-Bonn's Figlia Di
Jack). Lance var född den 17 maj 1992 så det
passade ju bra för en norsk uppfödare. Han
visade sig vara en utmärkt avelshund och
gick bland annat i avel för
ledarhundsändamål i Norge. Tyvärr var Sam
inte fri bak och i utbyte fick jag i stället
(1993) gule hanvalpen Cha's Claudius 'Calle'
(Winnie's Love Is In The Air - Bebri's
Aurora). Tyvärr dog han i parvo en vecka
efter hemkomsten till Sverige. Även Calle
med 'C' var en liten skönhet. Det hela var
mycket tragiskt och tog mig hårt.
1990 bytte jag till mig svarta tikvalpen
To-Bonn's Figlia Di
Jack 'Figlia' (Lancroft All's Fair -
Broadmarks Marmite) mot egenuppfödda (1990)
svarta tikvalpen
Caccia Appia Antica 'Appi' (Smitan
Appollo Of Sandylands - Sandylands Catch
Penny). Detta visade sig vara ett lyckokast
då Figlia med sin Sandylands-bakgrund visade
sig passa utmärkt till egenuppfödde (1991)
LP Caccia Famous Grouse 'Balder'
(Smitan Appollo Of Sandylands - Follytower
Brigantine). I denna kombination föddes
(1994) de båda svarta tikvalparna
Caccia Fortuna
'Scarlett' och Caccia Filomena. Den senare
blev ledarhund i Tyskland.
Scarlett parades 1995 med Trewinnard Music
Maker (Sandylands Special Vintage -
Trewinnard Time For Tea). Från denna
kombination behöll jag gula tikvalpen
Caccia Colpo Di Fortuna
'Ebba', som visade sig ha mycket goda
jaktanlag. Hon vann sedermera även två
Certifikat och blev BIR resp BIM. Tyvärr var
inte Ebba fri på ena höften och armbågen, så
där slutade detta kapitel avelsmässigt.
För att återgå till
Sandylands Catch Penny,
så parades hon 1988 med Sandylands April Madness. Denna kull var Mrs Gwen Broadley
(Sandylands) mycket entusiastisk inför. Gule
hanhunden
ILCH Caccia
Stromboli exporterades till Israel,
tre månader gammal.
Hans gule kullbror
Caccia Scipio
blev ledarhund. Svarta tikvalpen
Caccia Seta
stannade kvar på kenneln, men då hon visade
mycket goda jaktanlag placerades hon ut till
en jägare som använde henne vid praktisk
jakt. Hon var dock ingen skönhet, sin fina
stamtavla till trots. 1991 parade jag Seta
med
Smitan Appollo Of Sandylands. Ingen av
tikvalparna höll tyvärr måttet för avel.
Därefter köpte fodervärden ut henne.
1989 parades
Sandylands Catch Penny med
NUCH
NV-88 Surprising's Timothy
(INTUCH NORDUCH
NV-78
Licithas Blizzard
-
NUCH NV-84
Surprising's Norah).
Från denna kull valde jag mellan två gula
tikar och valde till slut fel, skulle det
visa sig. Jag ändrade mig tyvärr i sista
stund och gick miste om vad som skulle kunna
ha blivit en utmärkt avelstik. Den svarta
tikvalpen NUCH
SUCH INTSHCH Caccia
Tarantella 'Tella' gick till Cha's
kennel i Norge. Egentligen var det inte alls
meningen att Gerd skulle ha en valp från
denna kull. Hon var bara på besök i Sverige
och var nyfiken på min valpkull. När hon såg
hur Penny skötte sina valpar, blev hon så
fascinerad att hon på studs bestämde sig för
Tella. Som framgår drog jag en
nitlott, men å andra sidan hade jag nog inte
kunnat matcha Tella lika framgångsrikt som
Gerd gjorde.
1990 parades
Sandylands Catch Penny med
Smitan Appollo Of Sandylands. Ur denna
kombination behöll jag en svart syster till
Caccia Appia Antica 'Appi' som hette
Caccia A Cappella
'Cappi'. Hon var nog den snyggaste tik jag
fött upp hitintills men blev tyvärr aldrig
dräktig. Därför fick jag låna Appi och tog
en kull på henne i stället (1993). Far till
valpkullen var Lancroft All's Fair (Sandylands
Marksboy of Langdale - Langdale Early Bird).
Ur denna kombination kom de två svarta
ledarhundarna Caccia Agrippina 'Freja' och
hanhunden Caccia Atlas
samt gule hanhunden
Caccia Alpha
'Tyr', som tävlade i elitklass på jaktprov
(2 x 3:a). Svarta tikvalpen
Caccia Athena
stannade kvar på kenneln, men var inte fri
på ena armbågen. Lilla 'Tena' var annars en
alldeles förtjusande liten tös.
Summa summarium hade jag alltså inget kvar
efter Sandylands Catch Penny. Det visade sig
senare att hennes världsberömde far var
anlagsbärare av PRA. Som om detta inte vore
nog visade sig några år senare även min egen
Smitan Appollo Of Sandylands vara
anlagsbärare av denna ärftliga ögonsjukdom.
Ibland är det kanske bäst som sker. Numera
testar man sina avelsdjur via blodprov som
skickas till Optigen i USA för analys och
utvärdering om huruvida de bär på anlaget
för PRA, men då det begav sig var anlaget
för PRA rena minfältet som kunde slå ut hela
ens avelsmaterial i ett nafs.
Inte heller har jag något kvar efter
Follytower Brigantine då det blev stopp
efter Caccia Colpo Di Fortuna.
I sin tredje kull 1995 parades
To-Bonn's
Figlia Di Jack med Trewinnard Music Maker
(Sandylands Special Vintage - Trewinnard
Time For Tea). Här behöll jag gula tikvalpen
Caccia Tinkerbell
som sedermera blev ledarhund. Hon
hade MRD på ena ögat men var fri på höfter
och armbågar och dessutom snygg. Innan hon
gick till Hundskolan ställdes hon ut med CK
och BT-4 som resultat. Numera avlar man på
MRD om endast den ena föräldern är belastad.
Ur denna kombination kom även
SBCH (Spår) Caccia
Tico-Tico 'Alex', som också använts i
avel på dåvarande Hundskolan i Sollefteå.
Därefter stod jag följaktligen helt utan
avelsmaterial och blev år 2000 mycket
generöst erbjuden en svart tikvalp
Applejack's Texas
Twilight 'Twiggy' (Dickendall Davaron
No Exit - SU(U)CH Applejack's Billie
Holiday) av kennel Applejack's. Twiggy blev början på ett nytt
kapitel i kennelns historia.
Twiggy parades 2003 med Attikonak What The
Heck Guideline (SV-91
NORDUCH
Guideline's
Copyright -
NUCH SU(U)CH
Attikonak
Silky Stockings). Från denna kull behöll jag svarta tikvalpen
Caccia Tecla, som inte var fri på höfterna.
2005 parades Twiggy med
DKUCH SUCH Mallorn's Diesel. I denna kull
fick hon endast svarta hanvalpar och sedan blev det
aldrig fler valpkullar för hennes del. Kunde
naturligtvis inte låta bli att spara en av
hanarna Caccia Core 'ngrato 'Dallas'. Tyvärr
var han inte fri på ena armbågen. Twiggy var kanske inte världens bästa
avelstik, men hon var en av mina absoluta
favoriter precis som min första avelstik
Sandylands Catch Penny. Båda var stora
personligheter och fulla av klokskap.
2004 gjordes impulsköpet gule hanvalpen
Attikonak Cobwebs And Dust 'Dusty'
(NUCH Mementos Lambert
- Attikonak Classy TallahassieLassie).
Vid ett besök över en helg på kennel
Attikonak föll jag pladask för denne lille
'marängpojke'. Tyvärr var han inte fri på
ena armbågen.
2006 erbjöds jag i stället svarta tikvalpen
Attikonak Maisie's Kebbuck 'Maisie' (NUCH
SU(U)CH
Lenches McCoy - SU(U)CH Attikonak Ricotta) vilket
uppskattades.
Alltid uppmuntrande när uppfödare hjälps åt
sinsemellan. Tyvärr var Maisie inte fri på höfterna.
Snacka om otur! Vad skulle jag nu göra?
Eftersom jag alltid vurmat för Sandylands
blodslinjer började jag leta efter dessa
igen. Allt började ju trots allt med
Sandylands Catch Penny. Av hennes 21
avkommor var 18 höftledsröntgade, varav 17
av dem även armbågsröntgade, och alla var
fria. Hon var dessutom mor till
Caccia Monsignore,
ILCH Caccia Stromboli,
ledarhunden Caccia Scipio och
INTSHCH Caccia
Tarantella.
I Sydafrika av alla ställen hittade jag Mrs
Betty Howard och hennes Tapeatom labradorer
som var nästan helt baserade på
Sandylandslinjer. Glad blev jag, men det
skulle visa sig att det inte var den
enklaste saken i världen att importera en
hund från ett 'icke listat tredje land'
enligt Jordbruksverkets definition. Efter
många om och men och ett mellanstopp hos
urbussiga Jolanda (Sallyjo's) i Holland, kom
(2008)
Tapeatom
Day Dreamer 'Dreamer'
(SACH Taleem Out And About - Tapeatom
Libertine) äntligen till Sverige. Tack och
lov har Dreamer fria höfter och armbågar.
Han har CK på utställning och en 1:a i
Lydnad I. Dessutom är han MH-beskriven.
Mentaliteten är minst lika viktig som allt
annat man bör ta hänsyn till i avelsarbetet.
Samma månad (juni 2010) som Dreamer blev
godkänd i Akl spår gick han en tragisk död
tillmötes. Han blev tyvärr bara drygt 3 år
gammal.
Tack vare Betty och hennes väninna Mrs
Rosemary Evans (Taleem) i Jersey, Channel
Islands, fick jag året därpå (2009) den
svarta tikvalpen
Taleem Give N Take At Tapeatom
'Ronja' (Sandylands Gentle Touch At Lembas -
Taleem Spirit of Time). Ronja ser ut som jag
personligen anser att en riktig avelstik bör
göra, så det är bara att hoppas att hon
infriar mina förväntningar.
Om allt går enligt ritningarna och mina
förhoppningar ser jag framemot en valpkull i
slutet av 2010. Självklart följer jag de
etiska regler och rekommendationer som SKK,
SSRK och LRK föreskriver när det gäller
uppfödning.
Jag kräver inte att mina valpköpare ska
meritera sina hundar, men jag blir
naturligtvis glad om dom gör det. Det
viktigaste är att valparna kommer till
kärleksfulla hem och får vistas ute i skog
och mark och leva fullödiga labradorliv.
Inga 'soffliggarvalpköpare' göre sig besvär
med andra ord.
Däremot har jag önskemål om att hundarna
röntgas på höfter och armbågar någon gång
mellan 12 och 18 månaders ålder. Detta för
att kunna följa upp mitt avelsarbete.
Om någon undrar, så föder jag varken upp
'utställnings- eller jaktlabradorer' utan
labradorer i enlighet med föreliggande
rasstandard som det endast finns en enda av
och den är fastställd av den internationella
kennelorganisationen FCI. Svenska
Kennelklubben är underställd FCI.
Vän av ordning kanske tycker att jag har
haft väl mycket otur med mitt avelsmaterial
och mina importer/inköpta valpar och det
håller jag med om. Kenneln har dock som
helhet en god röntgenstatistik baserad på ca 75 %
röntgat avelsmaterial. Å andra sidan har jag
lärt mig oerhört mycket genom alla mina
nederlag. Gnistan har aldrig slocknat mer än
högst tillfälligt, ty sålunda fungerar en
verkligt intresserad och smått galen (ett
måste) uppfödare. Nu sätter jag allt hopp
till mina två senaste nyförvärv Dreamer och
Ronja. Båda är noga utvalda utifrån mina
hårt beprövade erfarenheter.
Det är min förhoppning att min uppriktighet
inte skrämt bort eventuella presumtiva
valpköpare i den händelse jag verkligen får
min efterlängtade valpkull 2010.
Vänligen
Katja Sjöberg |
